Välkommen!

Är en 34årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse, lindriga utvecklingsstörning och ADHD, sonen Loves ADHD.


Follow on Bloglovin
#4 BF 190927

Nedräkning:
Arkiv:
Rökfri
Slutade röka12 augusti, 2018 - 22:00
16 månader sedan.

Borderline

Det blev visst värre..

Igår fick jag det totala avslaget på min ansökan om Aktivitetsersättning hos Försäkringskassan.
Skrev ett långt inlägg och kände hur jag rasade ner på vad jag trodde var botten.

Idag ringde jag Stadsdelsförvaltningen (Socialen) för att se om deras avslag från förra månadens ansökan om Ekonomiskt bistånd skulle ändras vid ansökan av denna månad och om överklagan.
Helt kört!
Jag föll längre ner i ”hålet”, mer mörker, smärta, ångest.
Socialen räknar vårdbidraget vi får (som alltid gått helt till Minna och hennes speciella behov och extra behov) som inkomst som jag då ska skita i att lägga på Minna, jag ska helt enkelt strunta i hennes behov och lägga alla dom pengarna på mat och räkningar istället.
Så vi får ingen hjälp eller stöd från dom heller.

Största delen av dagen har jag gråtit, fick yrsel och svimmade nästan men lyckades falla ner i soffan.
Smärtor i vad som känns som hjärtat. Illamående. Huvudvärk. Ångest. Panik. Stress. Hopplöshet..

Jag vill inte må som jag gör och gjort så stor del av mitt liv.
MEN.. jag vill få ta den tid det behövs för att göra allt ordentligt, så att jag nästa försök att ta mej ”ut i världen”.. jobba.. ska bli mitt sista och första fungerande försök!
Tyvärr får man inte vara sjuk i Sverige. Är man sjuk ska man göra samma som alla andra oavsett hur mycket värre allt blir och hur mycket längre tid det kommer att ta för en (om möjligt) att lyckas ta sej till att leva ett s.k. ”normalt liv”, eller ta sej tillbaka om man någon gång haft det fungerande men av olycka eller händelse senare saknar arbetsförmåga.

Man får INTE vara sjuk i Sverige..

Försäkringskassan och Socialen är skit, de går bara efter deras regler och det finns inga undantag för något.
Allas situationer ser enligt dom likadana ut oavsett vad man förklarar och visar dom.
Enligt dom så ska min dotters behov sättas åt sidan och jag ska tydligen kasta bort alla år i behandling och terapi och rasera allt igenom att skaffa ett jobb nu på en gång.
Vad jag och min läkare än säger spelar ingen roll.
Att jag verkligen vill lyckas och börja ta stegen mot att jobba, behålla ett jobb, orka, lyckas, leva..
Det är inte värt att investera i, de verkar tycka att det är skitsamma att jag troligen blir sjukskriven igen och måste börja om från början..

Skrev denna statusen på facebook när det kändes som mest hopplöst och jag gick in på mitt försäkringsbolag och kollade min försäkring, då jag behövde veta hur den sista utvägen såg ut.


Så otroligt många fina människor har skrivit tröstande och stöttande kommentarer, flera som ska se om de kan hitta varmare kläder till mina barn i deras storlekar, flera som vill ge oss mat då de känner att de har för mycket och gärna delar det som de har över med oss (STORT TACK), många som tipsat om att jag bör söka fonder(tyvärr har de flesta ansökningstiderna för i år passerat på de fonder vi skulle ha rätt att söka), men majblomman ska vi försöka söka.
Fått tips om att Svenska Kyrkan kan hjälpa med matkuponger, så ska kontakta dom också.
Fina Marie-Louise mötte mej och gav mej årets ”Goodiebag”, en påse med mat, krossade tomater, tortelini och solhavredryck bl.a. <3
Min fina mamma gav mej 500:- så vi kan köpa blöjor, våtservetter och mat.

30 oktober idag.
Nästa barnbidrag och vårdbidrag kommer om FYRA veckor!
Tills dess har vi de 500:- som mamma gav oss, så det ska snålas in i den mest besatta mån det går.
Jag försöker sälja allt jag bara kan tänka mej att ska gå och få pengar för som vi inte behöver.
För vi har räkningar som ännu inte är betalda, och fler räkningar kommer att komma..

Jag delar här med er vårat liv.
Såhär ser det ut.

Så många som vill hjälpa oss och jag gråter av sorgen och skammen för att detta behövs, men gråter av tacksamhet att det finns så varma och omtänksamma människor.

För några dagar sedan var de värsta tankarna och känslorna att Minna inte kommer få ha kalas, födelsedagsfirande, presenter eller något, och inga julklappar eller julfirande.

Idag är det värsta tankar och känslorna på att vi, hela våran familj inte har pengar till alla räkningar, har inga pengar kvar, kommer inte ha mat, blöjor eller våtservetter..

Hur länge kommer det se ut såhär?!

Ja, socialen kommer ALDRIG hjälpa oss om inte Jonas förlorar jobbet eller vi inte får fortsatt vårdbidrag när Minna är 5-6år, då kommer de hjälpa oss.
Men så länge vi får barnbidrag, vårdbidrag (som ska gå till alla extra kläder, skor, mat, mediciner o.s.v. som Minna behöver) så får vi ingen hjälp.

Försäkringskassan försökte som sagt ”trösta” med att när överklagan kommit in och handläggningen är klar så kanske jag får min rätt till min aktivitetsersättning, då får jag juh pengar retroaktivt! YEAY!
Men att vi redan nu är skuldsatta kommer INTE att räddas utav pengar i Januari 2013 (om dom nu handlägger i tid)!

Jag försöker kämpa, men för mycket just nu.
Trots allas underbara fina hjälp så är oron så stor, för.. vi kan inte alltid få hjälp från andra.
Hur ska vi klara oss på 500 kr tills den 20 november?!

Ångesten över allt..
Inga pengar, ingen mat, inga, blöjor, inga våtservetter, inga presenter till Minna (eller vi har faktiskt tack vare fina Love och Andys lekland 2 fribiljetter att ge Minna), inget kalas, inga julklappar, inga pengar till nya kläder inne som utekläder.

Visst.. jag kan riskera allt.
Jag kan söka jobb och hoppas jag får något, vad som helst.
Chansen att jag kommer kunna behålla det nu är 0% så länge jag inte kan få betalt för att leva som jag gjort nu.
Blogga när jag har ork, lust eller behöver tvinga mej att skriva av mej och ventilera.
Gå på events när jag kan och orkar.
Ta hand om barnen på morgon och sedan efter dagis.
Gå i min terapi.
För allt det som jag listat nu..
Det tar all min energi och jag kämpar över att de bitarna ska funka.

Förlåt för att min blogg nu innehåller allt vår kaos, massa tråkigheter och säkert mycket klagomål som ni tycker är ointressant och orättvisst i en värld som vår som innehåller så mycket mer och värre saker än detta..
Dock är min familj, mina barn det viktigaste för mej.. och tyvärr kommer dom och deras välmående före stormen Sandy och de som tyvärr förlorat sina liv eller familjer där. Så är det och kommer alltid att vara.
Mina barn är mitt allt, jag skulle offra er alla andra och allt annat för dom och deras välbefinnande.
Skulle sälja mina kroppsdelar eller göra medicinska exprement, allt för dom!

Ja, ni får kommentera med tankar och åsikter.
Ja, ni får ställa frågor.
Men snälla, läs igenom innan ni postar så att ni uttrycker er rätt och ”schysst”.
Jag mår inte bra och har inte ork.. kan lätt brytas ner mer av elaka och hårda kommentarer.

Hoppas verkligen att ni andra slipper ha det så här, hoppas ni sluppit och för alltid slipper.
Hoppas ni får ha en bra dag, vecka, månad, år och fortsättning.

Kram

Den långa vägen..

Jag har som sagt så länge jag kan minnas mått som jag mår..
Ibland lite bättre, ibland mycket sämre..

Redan på dagis gick jag i lekterapi, började på BUP (som då hette PBU), gått hos kuratorer, psykologer, terapeuter, läkare o.s.v. och gör än idag.

Testat mer mediciner än vad jag visste fanns..

Gått i flera behandlingar än vad jag har fingrar och tår.
Gått DBT, KBT, MBT..

Varit inlagd, blivit utskriven, blivit inlagd, rymt.

Skrurit och bränt mej, missbrukat droger och alkohol.. och ja i princip allt man kan missbruka.

Cigaretter, alkohol och droger – alltid FÖR mycket och FÖR ofta.
(Numera är jag helt drogfri sen mer än 6år tillbaka. Alkohol dricker jag men rätt sällan och tror det är mina barn som gör att jag inte hamnar i något missbruk).
Mat – att överäta och att inte äta alls. (Har fortfarande såna perioder, dock mer sällan nu än som förut – jämnt).
Sex – på ett allt för destruktivt sätt. (Ett kapitel för sej, skulle bli mycket att skriva gällande de missbruket).
Självdestruktiviteten – Har varken skurit eller bränt mej på över 6år, tankarna finns kvar, ”suget” och behovet likaså, men jag tillåter det inte då jag vägrar låta mina barn växa upp med det.

Jag har kämpat hårt och så länge och flera gånger gett upp och försökt ta mitt liv.
Det har aldrig berott på någon i min familj, eller någon annan..
Det har enbart berott på mej.
Jag tycker inte om mej själv, jag avskyr mej själv.
Jag äcklas och önskar ofta att jag skulle se annorlunda ut, vara på andra sätt..
Jag känner mej sällan älskad, men det är ingen annans fel.
Det är mej det är fel på, inte mej som Johanna.
Men det finns mycket inom mej som tyvärr inte blev som det ”borde”.

Missförstå mej rätt..

Jag har kommit långt, för några år sedan innan jag fick mina diagnoser, innan alla anteckningar i alla mina olika journaler från olika ställen där det stod ”misstankar om..” och alla diagnoser jag har men som aldrig utreddes för ens många år senare..
På den tiden trodde jag att det var mej det var fel på.
Johanna. Min person. Min personlighet. Mitt jag.
Sen fick jag diagnoserna och det med tid och terapi har fått mej att förstå att det är mina diagnoser.
Jag tänker ALDRIG skylla på mina diagnoser, att på något sätt försvara saker jag säger eller gör som inte är ”bra”, men att skylla på att jag har ADHD, är bipolär, har borderline o.s.v. ALDRIG!
Jag skäms efteråt och ber om ursäkt, sen kan jag förklara mina diagnoser och att jag ännu inte helt lärt mej.
Jag vill lära mej ”hantera” dom så gott det bara går.
Kontrollera diagnoserna, lära mej vad som ”triggar”, känna igenom mej hur jag är och vad som väntar i olika situationer.

Mina diagnoser är inte bara jobbiga och ”dåliga”.
ADHD:n kan göra mej otroligt effektiv, kunna ha 20 bollar i luften, köra på i ett snabbt tempo, många ideer, många lösningar..
Dock inget filter..
Jag ser, hör och känner ALLT!
Jag kan sitta på ett fik och höra inte bara vad personen jag fikar med pratar om, utan vad ALLA på fiket pratar om.
Jag flackar ofta runt med blicken, för jag ser och reagerar på sånt som de andra inte gör.
Borderline:en (hmm, låter finskt när jag tänker ”borderline:en”) gör mej inte bara emotionellt i kaos, känslig, stresskänslig och allt det tunga, utan jag känner så mycket för alla.
Delvis därför jag inte läst nyheter på över 5-6år.
Jag känner så mycket och bryr mej så mycket, det är tungt och kämpigt men en ”egenskap” jag tycker om.
Viktigt för mej då jag känner mej bättre som person, som faktiskt sätter mej själv sist.
Låter säkert sjukt för många av er, men många förstår mej nog.
Mår man dåligt själv är det skönt att få lyssna på andras problem, hjälpa dom.
Man mår bra att få hjälpa och man slipper tänka på sin egen ångest.

Detta inlägg blir bara längre och längre, klockan tickar på och jag har en del jag måste hinna med..
Så får fortsätta en annan gång..

Kom ihåg att ni alltid är välkommna att ställa frågor!

B som i Borderline, inte B som i Bitch!

Djupt andetag, äntligen har jag hittat en artikel som inte menar på att jag och alla andra med Borderline är medvetet ”jobbiga”, elaka and so on, utan som tar upp det verkliga faktumet med att man behöver mer bekräftelse, då vi (JAG) känner mej värdelös, tom, obetydelsefull – ALLTID.

Något av det värsta man kan göra mot mej är att inte lyssna på det jag säger, då känner jag mej så liten och obetydelsefull att hela min kropp skriker av smärta och jag vill dö. På riktigt! Det är så min verklighet ser ut, även om den kanske inte är så, så känner jag det i hela kroppen och jag lever den.