Välkommen!

Är en 34årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse, lindriga utvecklingsstörning och ADHD, sonen Loves ADHD.


Follow on Bloglovin
#4 BF 190927

Nedräkning:
Arkiv:
Rökfri
Slutade röka12 augusti, 2018 - 22:00
14 månader sedan.

diagnoser

Döm inte oss för våra diagnoser!

Som ni vet har jag en lång lista diagnoser, MEN.. jag har även gått i terapi sedan jag gick på dagis.
Lekterapeuter, Familjeterapi, Kuratorer, Psykologer, Psykoterapeuter, Läkare, undersökningar, tester.
Har ätit flera svarta soppsäckar med mediciner i mina dagar.
Gått DBT, KBT och MBT.

Jag tar emot alla verktyg och all hjälp jag kan få, men jobbet kan jag bara göra själv.

Mina diagnoser kan självklart göra livet riktigt kämpigt, mörkt och ensamt.. Men de för även med sej något positivt.
Min Borderline har gjort mej otroligt omtänksam, jag sätter alltid alla före mej, vilket varit dåligt för min egen del, men jag har fått hjälpa många andra och fått må bra över det.
Min ADHD gör mej otroligt effektiv och drivande, en idéespruta som för det mesta är rätt knasig men väldigt rolig. :)

Idag la Underbara ADHD upp detta bildkollage på Facebook med följande text:

Alla dessa människor är kända och hyllade för något, kallas genier, världkända komiker, filmstjärnor, musikartiser, kokar o.s.v. Klicka på länkarna så får ni se en lång lista med kända människor som har ADHD.

Ni har antagligen inte vetat att dom har haft ADHD och inte heller dömt dom, ni kommer antagligen inte tänka så annorlunda om dom efter att läst listan, så.. Varför dömmer så många andra mej och andra med ADHD?
Är ”vanliga människor” mindre värda, mindre bra?
Är det mer okej att genier, kändisar o.s.v. har diagnoser?

Hoppas på en del kommentarer på detta inlägg, alla tankar och åsikter uppskattas, även ni som tycker att jag är en sämre person för mina diagnoser. Vill gärna diskutera detta.

Fick juh många kommentarer när jag skrev om mina diagnoser i början, många tyckte att jag automatisk kommer bli en sämre förälder pga mina diagnoser och att jag har mindre rätt att skaffa barn än de utan diagnos som för det mesta är odiagnoserade och mycket väl kan ha någon typ av diagnos.

Den långa vägen..

Jag har som sagt så länge jag kan minnas mått som jag mår..
Ibland lite bättre, ibland mycket sämre..

Redan på dagis gick jag i lekterapi, började på BUP (som då hette PBU), gått hos kuratorer, psykologer, terapeuter, läkare o.s.v. och gör än idag.

Testat mer mediciner än vad jag visste fanns..

Gått i flera behandlingar än vad jag har fingrar och tår.
Gått DBT, KBT, MBT..

Varit inlagd, blivit utskriven, blivit inlagd, rymt.

Skrurit och bränt mej, missbrukat droger och alkohol.. och ja i princip allt man kan missbruka.

Cigaretter, alkohol och droger – alltid FÖR mycket och FÖR ofta.
(Numera är jag helt drogfri sen mer än 6år tillbaka. Alkohol dricker jag men rätt sällan och tror det är mina barn som gör att jag inte hamnar i något missbruk).
Mat – att överäta och att inte äta alls. (Har fortfarande såna perioder, dock mer sällan nu än som förut – jämnt).
Sex – på ett allt för destruktivt sätt. (Ett kapitel för sej, skulle bli mycket att skriva gällande de missbruket).
Självdestruktiviteten – Har varken skurit eller bränt mej på över 6år, tankarna finns kvar, ”suget” och behovet likaså, men jag tillåter det inte då jag vägrar låta mina barn växa upp med det.

Jag har kämpat hårt och så länge och flera gånger gett upp och försökt ta mitt liv.
Det har aldrig berott på någon i min familj, eller någon annan..
Det har enbart berott på mej.
Jag tycker inte om mej själv, jag avskyr mej själv.
Jag äcklas och önskar ofta att jag skulle se annorlunda ut, vara på andra sätt..
Jag känner mej sällan älskad, men det är ingen annans fel.
Det är mej det är fel på, inte mej som Johanna.
Men det finns mycket inom mej som tyvärr inte blev som det ”borde”.

Missförstå mej rätt..

Jag har kommit långt, för några år sedan innan jag fick mina diagnoser, innan alla anteckningar i alla mina olika journaler från olika ställen där det stod ”misstankar om..” och alla diagnoser jag har men som aldrig utreddes för ens många år senare..
På den tiden trodde jag att det var mej det var fel på.
Johanna. Min person. Min personlighet. Mitt jag.
Sen fick jag diagnoserna och det med tid och terapi har fått mej att förstå att det är mina diagnoser.
Jag tänker ALDRIG skylla på mina diagnoser, att på något sätt försvara saker jag säger eller gör som inte är ”bra”, men att skylla på att jag har ADHD, är bipolär, har borderline o.s.v. ALDRIG!
Jag skäms efteråt och ber om ursäkt, sen kan jag förklara mina diagnoser och att jag ännu inte helt lärt mej.
Jag vill lära mej ”hantera” dom så gott det bara går.
Kontrollera diagnoserna, lära mej vad som ”triggar”, känna igenom mej hur jag är och vad som väntar i olika situationer.

Mina diagnoser är inte bara jobbiga och ”dåliga”.
ADHD:n kan göra mej otroligt effektiv, kunna ha 20 bollar i luften, köra på i ett snabbt tempo, många ideer, många lösningar..
Dock inget filter..
Jag ser, hör och känner ALLT!
Jag kan sitta på ett fik och höra inte bara vad personen jag fikar med pratar om, utan vad ALLA på fiket pratar om.
Jag flackar ofta runt med blicken, för jag ser och reagerar på sånt som de andra inte gör.
Borderline:en (hmm, låter finskt när jag tänker ”borderline:en”) gör mej inte bara emotionellt i kaos, känslig, stresskänslig och allt det tunga, utan jag känner så mycket för alla.
Delvis därför jag inte läst nyheter på över 5-6år.
Jag känner så mycket och bryr mej så mycket, det är tungt och kämpigt men en ”egenskap” jag tycker om.
Viktigt för mej då jag känner mej bättre som person, som faktiskt sätter mej själv sist.
Låter säkert sjukt för många av er, men många förstår mej nog.
Mår man dåligt själv är det skönt att få lyssna på andras problem, hjälpa dom.
Man mår bra att få hjälpa och man slipper tänka på sin egen ångest.

Detta inlägg blir bara längre och längre, klockan tickar på och jag har en del jag måste hinna med..
Så får fortsätta en annan gång..

Kom ihåg att ni alltid är välkommna att ställa frågor!

Dags att bege mej..

Javisst, varit hemma och vänt, fick pussa på sonen men nu är det dags att fara igen.
Nämligen in mot Gamla stan och min vän och numera tatuerare Adam. :)
Äntligen dags att tatuera mej! :D
Får se om vi hinner klart idag eller om en till ska bokas in..

Har uppdaterat min lista nu på mina diagnoser som ser lite annorlunda ut nu.
Suck!!
Blir lite sur, lite arg, lite ledsen, lite besviken, lite lättad.

Detta betyder inte att jag är galen, jag är galen med eller utan mina diagnoser. :p

Tankar från en självdestruktiv mamma.

Ni som läst min blogg vet lite om mitt tidigare liv, missbruk, självdestruktivitet, självmordsförsök o.s.v.
Ni har antagligen både sett och läst om mina ärr insides och utsides.
Dock har jag nog inte skrivit tillräckligt om mina tankar och känslor kring detta då det för mej är en blandning av känslomässigt kaos och virrvarr.
Ibland tänker jag knappt på mina ärr då jag inte skurit mej på snart 5 år, jag är dessutom lika van vid att se dom på min ärrade vänsterarm som att se min ärrfria högerarm.
Jag blir mer medveten om mina ärr när människor stirrar.
Har inga problem med barn som stirrar, men vuxna som stirrar och inte frågar utan mest antar och drar egna slutsatser.
Folk får gärna fråga mej, vad jag gjort, varför, när, o.s.v.
Svarar mer än gärna, både här i bloggen och utanför.
Tycker om att få en chans att med mina ord förklara än att folk bara antar.
HATAR när folk antar!
När jag skar mej tänkte inte jag alls på att detta skulle bli permanent, att mina ärr skulle bli så många och så djupa att jag skulle få leva med dom resten av mitt liv.
Låter kanske dumt och korkat, men tänk även på att första gången jag skar mej var jag 9år.
Hur många 9åringar tänker på framtiden på det viset?
”Om jag skär mej nu och får ärr kommer dom finnas för alltid” – Nää, snarare tänker man inte så mycket, man bara gör, inte för att man är 9år utan för att när det kommer till självdestruktivitet så finns det bara en sanning | en tanke.
Du bara MÅSTE skära dej.
Nu pratar inte jag om de som ristar in sin pojkväns namn, eller ristar lite ytligt med en nål eller kniv, utan de som verkligen skär sej i ångest, panik, depression o.s.v.
När jag skar mej handlade det aldrig om att dö, när jag försökte ta livet av mej tog jag till andra försök aldrig igenom att skära mej.
Jag skar mej för att fokusera på den yttre och fysiska smärtan än den inre smärtan.
Även om det bara hjälpte någon sekund, så var det den pausen som gav en de andetaget för att fortsätta orka kämpa.
Jag skar mej för att överleva!
Jag önskar att jag aldrig skurit mej.
Rättelse – Jag önskar att jag aldrig skulle behövt skära mej.
Att jag aldrig skulle må så dåligt att jag tog till droger eller rakblad för att orka leva.

Kan på en gång då det varit bloggdiskussioner om detta förklara att mina föräldrar eller vänner hade INGET med att jag skar mej eller tog droger att göra.
Jag var en mästare på att gömma ärr, blod, rakblad och mina missbruk.
Lärde mej manipulera alla i min närhet för att få dom att tro att det inte var något på tok.
Så jag vill verkligen få er alla att förstå att det endast är mej själv jag kan skylla på med att jag skar mej, brände mej, missbrukade droger, alkohol och sex.
Allt självdestruktivt jag någonsin sysslat med är mitt ansvar!
Visst att man som 9åring inte kan ansvara för mycket, men ingen TVINGADE mej att skära mej.
Att börja röka var pga grupptryck, den vän jag hade (kan kalla henne fröken N), var själv väldigt annorlunda.
Hon sa när vi var 10år – Börja rök annars har du inga vänner kvar!
Som 10åring är vänner något av det viktigaste man har, speciellt när man är mobbad.
Så jag började röka.
Alkohol, droger och sex började straxt där efter.

Mina föräldrar försökte hitta hjälp åt mej via bup/pbu, socialen, skolan o.s.v, men de hade bara bortförklaringar hela tiden, gjorde inte så mycket åt någonting.
Dock var det socialen som lyckades lura mej på ”pissprov” så mitt drogmissbruk upptäcktes.
De fick mej att hamna på behandling.
Mina föräldrar har tålamodigt stannat vid min sida, trots allt jag utsatt dom för.
Har kallat min mamma för både det ena och det andra, som man ABSOLUT ALDRIG får säga till någon, speciellt inte sin mamma.
Har skrikit mej blå till mina föräldrar, skyllt mina problem, min ångest och allt annat på dom.
Flyttade hemifrån och fick så inse hur mycket jag behövde mina föräldrar.
Otroligt tacksam att de finns här för mej.

Nu är jag själv förälder vilket givetvis gett mej mer förståelse för mina föräldrar.
Minna är mitt allt!
Nu väntar vi även lillebror i juli som även han kommer betyda ALLT för mej.
Mina barn ska få lära sej att man måste kunna prata om allt, lära sej tillit, även lära sej att livet ibland har sina mörka och hårda stunder, men man måste våga be om hjälp, man behöver inte klara sej själv.
Det är inget fel med att be om hjälp, det betyder inte att man är svag eller att man är en belastning.
Hoppas verkligen att alla mina/våra barn kommer våga och vilja prata med oss.

Ang. mina ärr och tankar där så finns mycket ångest i hur och när jag ska förklara för våra barn varför mammas arm är full med fula ärr.
Har dock beslutat att inte grunna i det för mycket då jag inget kan göra för ens tiden är kommen att prata om det.
Nu skulle Minna aldrig förstå, hon gillar mest hur det känns när hon klappar på armen.
Själv vill jag slippa skämmas över att jag har ärr och barn.
Andra mammor är mästare på att döma mej.

Jag har ärr från en tid som för mej är förflutet och livet jag lever idag är för mina barn, i nuet.
Vi bygger en framtid för vår familj, mina ärr är en del av vem jag varit och dom kommer följa med mej till graven, men.. Mina ärr gör mej INTE till en sämre mamma!

Undrar ni något får ni väldigt gärna skriva en kommentar eller två. :D