Välkommen!

Är en 34årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse, lindriga utvecklingsstörning och ADHD, sonen Loves ADHD.


Follow on Bloglovin
#4 BF 190927

Nedräkning:
Arkiv:
Rökfri
Slutade röka12 augusti, 2018 - 22:00
15 månader sedan.

En liten pusselbit

Den långa vägen..

Jag har som sagt så länge jag kan minnas mått som jag mår..
Ibland lite bättre, ibland mycket sämre..

Redan på dagis gick jag i lekterapi, började på BUP (som då hette PBU), gått hos kuratorer, psykologer, terapeuter, läkare o.s.v. och gör än idag.

Testat mer mediciner än vad jag visste fanns..

Gått i flera behandlingar än vad jag har fingrar och tår.
Gått DBT, KBT, MBT..

Varit inlagd, blivit utskriven, blivit inlagd, rymt.

Skrurit och bränt mej, missbrukat droger och alkohol.. och ja i princip allt man kan missbruka.

Cigaretter, alkohol och droger – alltid FÖR mycket och FÖR ofta.
(Numera är jag helt drogfri sen mer än 6år tillbaka. Alkohol dricker jag men rätt sällan och tror det är mina barn som gör att jag inte hamnar i något missbruk).
Mat – att överäta och att inte äta alls. (Har fortfarande såna perioder, dock mer sällan nu än som förut – jämnt).
Sex – på ett allt för destruktivt sätt. (Ett kapitel för sej, skulle bli mycket att skriva gällande de missbruket).
Självdestruktiviteten – Har varken skurit eller bränt mej på över 6år, tankarna finns kvar, ”suget” och behovet likaså, men jag tillåter det inte då jag vägrar låta mina barn växa upp med det.

Jag har kämpat hårt och så länge och flera gånger gett upp och försökt ta mitt liv.
Det har aldrig berott på någon i min familj, eller någon annan..
Det har enbart berott på mej.
Jag tycker inte om mej själv, jag avskyr mej själv.
Jag äcklas och önskar ofta att jag skulle se annorlunda ut, vara på andra sätt..
Jag känner mej sällan älskad, men det är ingen annans fel.
Det är mej det är fel på, inte mej som Johanna.
Men det finns mycket inom mej som tyvärr inte blev som det ”borde”.

Missförstå mej rätt..

Jag har kommit långt, för några år sedan innan jag fick mina diagnoser, innan alla anteckningar i alla mina olika journaler från olika ställen där det stod ”misstankar om..” och alla diagnoser jag har men som aldrig utreddes för ens många år senare..
På den tiden trodde jag att det var mej det var fel på.
Johanna. Min person. Min personlighet. Mitt jag.
Sen fick jag diagnoserna och det med tid och terapi har fått mej att förstå att det är mina diagnoser.
Jag tänker ALDRIG skylla på mina diagnoser, att på något sätt försvara saker jag säger eller gör som inte är ”bra”, men att skylla på att jag har ADHD, är bipolär, har borderline o.s.v. ALDRIG!
Jag skäms efteråt och ber om ursäkt, sen kan jag förklara mina diagnoser och att jag ännu inte helt lärt mej.
Jag vill lära mej ”hantera” dom så gott det bara går.
Kontrollera diagnoserna, lära mej vad som ”triggar”, känna igenom mej hur jag är och vad som väntar i olika situationer.

Mina diagnoser är inte bara jobbiga och ”dåliga”.
ADHD:n kan göra mej otroligt effektiv, kunna ha 20 bollar i luften, köra på i ett snabbt tempo, många ideer, många lösningar..
Dock inget filter..
Jag ser, hör och känner ALLT!
Jag kan sitta på ett fik och höra inte bara vad personen jag fikar med pratar om, utan vad ALLA på fiket pratar om.
Jag flackar ofta runt med blicken, för jag ser och reagerar på sånt som de andra inte gör.
Borderline:en (hmm, låter finskt när jag tänker ”borderline:en”) gör mej inte bara emotionellt i kaos, känslig, stresskänslig och allt det tunga, utan jag känner så mycket för alla.
Delvis därför jag inte läst nyheter på över 5-6år.
Jag känner så mycket och bryr mej så mycket, det är tungt och kämpigt men en ”egenskap” jag tycker om.
Viktigt för mej då jag känner mej bättre som person, som faktiskt sätter mej själv sist.
Låter säkert sjukt för många av er, men många förstår mej nog.
Mår man dåligt själv är det skönt att få lyssna på andras problem, hjälpa dom.
Man mår bra att få hjälpa och man slipper tänka på sin egen ångest.

Detta inlägg blir bara längre och längre, klockan tickar på och jag har en del jag måste hinna med..
Så får fortsätta en annan gång..

Kom ihåg att ni alltid är välkommna att ställa frågor!

I ens barn finner man styrkan! [Långt och utsvävande inlägg]

Som ni säkert läst i bloggen så mår inte jag sådär jättebra.
Börjat medicinera igen och förväntar mej att det kan bli mer än Lithiumet.

Mina barn är min största styrka, i dom finner jag viljan att leva!
Jag vill alltid finnas där för mina barn, hjälpa dom med vad dom nu kan behöva, stötta dom, ge dom trygghet och kopiösa mängder kärlek.
De dagar då jag med darrande händer kämpar emot viljan att skära mina armar, då tänker jag på mina barn.
De dagar när jag utan barn skulle ligga kvar i sängen, inte äta, inte göra något annat än att kämpa emot den där extrema smärtan som gör att man vill skrika rakt ut för att försöka bli av med all jävla ångest.. de dagarna tänker jag på mina barn och att dom behöver mej.. Jag MÅSTE göra deras mat, mata dom, byta blöja, klä dom o.s.v.
De dagar jag känner att min önskan om att få dö är starkare än kraften att kämpa mej igenom allt detta mot ljusare tider, de dagarna tänker jag på mina barn, deras födslar, deras ögon när dom tittar på mej och faktiskt ser ut att älska mej, när de sträcker sina armar emot mej för att dom VILL att jag ska bära upp dom, ge dom närhet..

[FÖRKLARING]
Mina diagnoser målar mitt liv bäcksvart, förutom en kronisk tomhetskänsla och känslan att alltid vara värdelös och ensam så gör de även att jag aldrig känner mej älskad, sådär som de flesta människor gör och kanske tar för givet?
Jag minns och kommer alltid minnas en dag på familjeterapin som jag gick med mina föräldrar, då ena familjeterapeuten frågade mej om jag kände mej älskad utav mina föräldrar.
Jag svarade med den enorma smärtan i mitt bröst ett lågt nej.
Min mamma började gråta och det gjorde mej så ont och får mej att nu börja gråta..
Det gör ondare att tänka på nu när jag själv har barn och själv är mamma och kan förstå min mamma så mycket mer.
Att få höra sitt älskade barn säga att han/hon inte känner sej älskad.
Jag tror min mamma kände sej misslyckad som mamma och det är hon verkligen inte, min mamma har alltid varit den bästa och mest perfekta mamman för mej!
Även om jag inte såg det så som tonåring mitt i all ilska och allt mitt missbruk.
Det värsta var att jag VET att mina föräldrar älskar mej, de måste de göra för de är mina föräldrar, de är friska och missbrukar inte så de MÅSTE älska mej, vare sej de vill eller inte.
MEN.. jag kan inte känna det.
Samma sak med Jonas, jag vet inte om Jonas älskar mej eller inte, jag hoppas innerligt att han gör det, men jag känner det inte.
Någon enstaka gång kan jag känna en ”hint” utav att han skulle älska mej.
Mina vänner är samma sak där..
Jag älskar dom och hoppas dom tycker om mej, fast jag kan inte förstå vad de skulle tycka om, jag tycker inte om mej så jag förstår alla som inte tycker om mej.

Mina barn.. Mina underbara, otroliga, perfekta barn!
De är det närmsta jag kommer till att känna mej älskad.
Mina barn är det finaste i mitt liv, det renaste och mest glädjande jag har..
Oavsett hur trotsiga, gnälliga, missnöjda, skrikiga … dom än är.
Utan mina barn hade jag tagit mitt liv för 3 år sedan.
Jag var nämligen i en depression när Jonas och jag tog beslutet att försöka.

Jonas tog upp ämnet, med mitt mående och möjlig graviditet, att jag kanske aldrig kommer må helt bra, ska vi då aldrig ha barn?
Det slog mej hårt i magen.. Aldrig barn?!
Vi beslutade oss för att försöka och trodde det skulle ta ett år och att jag inom ett år borde börjat må bättre.
Väldigt egoistiskt, men är det inte alltid det?
Egoistiskt att skaffa barn menar jag?
Barnet ber inte om att bli tillsatt i denna sjuka värld, det är vi som väljer det.
Frisk som sjuk förälder.

Ja, som ni kanske läst i bloggen så blev Minna till på första försöket (ja inte som sin bror, ett samlag, utan ett försök på flera gånger under ägglossning.. :p hihi).
Kom som en chock för oss båda och tog ett tag att smälta, men oj så jag blommade.
Känslorna jag började känna, längtan efter framtiden o.s.v.
Något jag aldrig känt förut..
Allt pga ett litet ”frö” som ännu inte hade hjärtslag..
Alla dessa känslor blev juh starkare med tiden, sen kom hon.. vår underbara Minna! Vårat solsken!
Som en explosion blommade jag än en gång.

Det var inte svårt att vilja skaffa ett till barn, allt vi väntade på var att min mens skulle komma igång ordentligt, när den väl gjort de så satte försöken igång, denna gång tog det sej på ETT försök (som ett samlag).
Denna graviditet var underbar den med, dock gick det så fort då man hade ett litet barn att ta hand om ”utan för magen”.

3 dagar innan Love föddes var vi inne på södersjukhuset pga att jag inte kände fosterrörelser..
På ultraljudet syntes ingenting, ja, ett foster, men inga rörelser, inga andningsrörelser och inga levnadstecken.
Akut kejsarsnitt bestämdes.
Jag kom ut i korridoren och där stod Jonas med Minna, jag kämpade för att inte falla ihop på golvet och dö.
Det kändes så.. som att jag skulle dö.
Mitt älskade lilla barn var troligen död och nu skulle dom skära ut honom ur mej?!
Jonas trodde allt var okej så han vart väldigt chockad när vi skulle gå upp till förlossningen.

Vi kom upp och fick ett förberett rum på än gång, jag fick lägga mej och läkaren kom in.
Jag bönade och bad om ett sista ultraljud (vad var det för fel på mej, sadistiskt), läkaren skulle se efter om någon apparat var ledig.
När han gått kände jag som en lätt liten smekning på insidan..
Detta tände hopp om att lilla ”Pyret” levde, som att detta var hans sett att säga ”Lugn nu mamma, din stress och ångest gör varken dej eller mej gott”.
In kom läkaren med ultraljudsapparaten och jag säger att jag känt något.
Där!
Direkt när det dök upp en bild så såg vi lillfisen ”vinka”.
Fy så du skrämde mamma Love!!

3 dagar senare på midsommardagen fick vi ringa min mamma och be henne komma och passa Minna för nu var lillebror påväg!
När Love var född kändes allt än en gång så rätt!
Som att det är det här jag ska göra, det är det här jag är bra på..
Göra, bära och föda barn!
Förhoppningsvis fostra dom små liven också.. :)

Att jag mår dåligt nu är ett faktum, men utan mina barn skulle jag givit upp, slutat kämpa och låtit allt ta slut.
..men mina barn får mej att kämpa även för dom, dom ska INTE behöva växa upp med att deras mamma tagit sitt liv.

Jag slåss ofta med mej själv då jag aldrig vill överge mina barn, men är rädd att jag är dålig för dom, att dom mår dåligt av mej som deras mamma.
Har flera gånger tänkt lämna min fina familj då tanken för mej är ”går jag nu kommer dom inte minnas mej”..
Istället för att jag lämnar dom när dom är stora och dom tror det är pga dom.
Det är tack vare mina älskade barn som jag kommit så långt som jag har och jag kommer vara dom evigt tacksam.
Oavsett vad mamma gör för dumt, så är ingenting någonsin ert fel och jag älskar er djupt..
(meddelande om mina barn skulle läsa detta gång)

Förlåt för ett väldigt stormigt inlägg.. men här har ni ytterligare en pusselbit av min själ.

Historien om Dockan Johannas räddare i nöden, Prins Guldhjärta.

Detta är den sanna historien om hur jag blev räddad av kärleken och hur mitt liv fick en helt ny framtid att möta.

Del 1 – Hur Dockan Johanna träffade Prins Guldhjärta.
Som ni säkert läst så träffades jag och Jonas på midsommardagen 2005.
Jag levde mitt otroligt dekadenta liv och var självklart full redan innan klockan tolv.
Det var på en internetträff för ett hiphop community som heter Whoa!
Några vänner hade tjatat med mej och ja, jag såg väl det som en anledning att dricka alkohol.

Jonas och hans kompis Frida var några utav de andra som kommit på denna träff.
Jonas var nykter och hade inte med sej någon dricka alls, medan jag hade massvis.

När de andra på ”träffen” beslöt sej för att dra vidare hängde jag bara på.
Fenix bar & kök i Götgatsbacken.
Där drack jag mer och mer och vart nog fullast av alla.
(Tro mej, skäms över hur jag levde och betedde mej, men det är en viktig del av denna historia).

För att skippa vulgariteter så berättar jag bara en del – jag bad Jonas följa med mej hem.
Jag hade nämligen sett honom, verkligen sett honom, som jag aldrig sett någon förut, redan i Rålambshovsparken när han kom till träffen.
Han var egentligen inte alls min typ.
Han vad ”The good guy”, inget svin, inge farlig, inga tatueringar, inga piercings, snäll & lugn var han.
Men han fick mej att bara tänka på honom den kvällen..

Jonas sa ja till att följa med mej hem, något som tydligen inte alls var hans stil, han var egentligen väldigt blyg och hade aldrig gjort något så galet & spontant.

Innan vi ens kommit hem till mej hade jag skämt ut mej totalt.
Kissade framför en taxi bland alla folk på Götgatsbacken, brottade ner mitt ex på gatan, grät en skvätt och ja, vem vet resten?

Jag minns att vi köpte med oss Ben & Jerrys (därför betyder B&J mycket för oss) och sen åkte vi hem till min 1:a på 30kvm i Högdalen/Bandhagen.
Vad som hände där lämnar jag åt eran fantasi, men ni kan aldrig fantisera upp så bra som det var. ;p

Morgonen efter var inte alls pinsam, vi snackade massor och kramades sen hejdå när Jonas skulle åka hem till Sollentuna.

Vi sågs rätt ofta i en månads tid, inte som dejt eller så utan på egna villkor och vi gjorde vad vi ville.
Efter 3 veckors tid från att vi först träffats, var vi på en kompis pojkväns landställe, där sa min kompis till mej att Jonas var kär i mej, att alla andra där såg det på Jonas.
Hon sa även att jag var dum om jag inte blev tillsammans med honom och att jag då borde vara schysst mot Jonas och inte vara något alls, utan göra slut på allt.

I en veckas tid gick jag med svår ångest över vad jag skulle göra, hade juh valt att leva med att träffa folk UTAN känslor.
Det var så svårt att se mej ”göra slut” på det vi hade som inte skulle ha något med känslor att göra att jag någonstans insåg att jag ville vara med Jonas.
Det var tisdagen den 26:e juli och jag, Jonas och min syster var påväg att hyra film.
Min telefon ringde och jag svarade, en kompis frågade vad jag gjorde och jag råkade svara: ”ska hyra film med min syster och pojkvän..”
Började rodna på en gång då jag sagt det, jag och Jonas hade juh inte pratat om något sånt.
Jag bad min kompis att ringa mej senare, tittade upp på Jonas och sa:
”Ja, om du vill alltså..”
Jonas log brett och svarade att han ville det.
Min syster smålog hela tiden, tyckte nog att vi som var ”vuxna” (20 & 21år) var pinsamma.

Jag varnade Jonas för hur jag kunde vara och hur det kunde gå, han godkände det hela och förklarade att det var värt det om han fick vara med mej.

Från dag 1 med Jonas så hann han flytta in hos mej, så vi vart tillsammans och sambos samma dag.
Jag började rätt snabbt dricka mer sällan, var helt drogfri och började sitta hemma med Jonas mer eller mindre varje kväll och helg.
Vi ville bara vara med varandra, ingen annan spelade någon roll.

Efter två år förlovade vi oss en solig underbar dag på Skansen.
Året därpå vart vi gravida och födde våran dotter Minna.
Nästa år flyttade vi från min gamla 1:a till en 3:a på 77kvm i Farsta, vart dessutom gravida igen.
Detta år föddes våran son Love.
Här befinner vi oss idag.


Del 2 – Hur Prins Guldhjärta räddade Dockan Johanna.

När jag träffade Jonas levde jag mer eller mindre utan droger, hade gått i behandlingar på behandlingskliniker o.s.v.
Haft några återfall men efter ett väldigt allvarligt återfall lyckades jag bli avskräckt.
Jag drack dock nästan varje dag, kedjerökte och skadade mej med olika ting.
Skar mej, brände mej, hamrade på och klippte i min kropp.

Under mitt första år med Jonas drack jag mindre, rökte ”normal”mycket (1 paket per dag) och skadade mej mer sällan.
Dock skar jag och brände mej själv vårat första år tillsammans.
Det var nog Jonas värsta år med mej.
Varje gång jag inte svarade min mobil, eller var inlåst på toaletten o.s.v. oroade sej Jonas att jag skar mej eller gjorde något annat otäckt.
Till sist sa Jonas att han inte kunde hantera det längre.
Det var han eller rakbladen, han var även smart att ta upp mina syster och min roll som storasyster.
Jag slängde skalpeller och rakblad men hade en ”nöd”ask kvar med ett rakblad i, men ett foto på min lillasyster ovanpå rakbladet, så att OM jag inte kunde motstå och tänkte skära mej så skulle jag vara tvungen att se på hennes foto och ta bort det för att komma åt rakbladet.
Var nära ett antal gånger men kunde inte förmå mej att göra det mot mina syster mer.
Så Jonas lyckades med något ingen tidigare lyckats mer, då många nära & kära hade försökt få mej att sluta.
När vi började prata barn var det jag som bestämde mej för att sluta röka.
Slutade innan vi började bebisverkstaden då jag ville veta att jag kunde sluta så jag inte blev gravid och tyckte det skulle vara för svårt att sluta.
INGET barn förtjänar att bli utsatt för det!
Så rökfri, drogfri och nu även alkoholfri!
Utan självskadebeteende!

Idag har jag varit rökfri i TRE år!
Drogfri i FEM år!
Har inte druckit en enda droppe alkohol på ETT år!
(Det betyder inte att jag aldrig kommer dricka mer dock)
Har dessutom inte skurit eller bränt mej på TVÅ år!
(Hade mitt senaste återfall med att skada mej själv då).

Men, nu har jag två underbara och perfekta barn med min Prins Guldhjärta.
Och INGEN utav dom ska behöva må dåligt över något jag gör mot mej själv.
Jag måste kämpa hårdare, för deras skull..

Folk säger jämnt att man måste leva för sej själv, för sin skull..
Jag har alltid frågar, Om man inte kan det då?
Ja, då dör man. Har jag fått till svar.
Mitt svar idag är.. Då lever man för de man älskar!

För det gör jag..
Jag lever för mina barn, Jonas, mina syskon, mina föräldrar, mina vänner och släktingar.
Det är pga dom jag lever idag, trots flertal självmordsförsök sedan jag var 12 år.

Som jag skrivit tidigare så har jag pga några utav mina diagnoser, erfarenheter och pga den jag är svårigheter med att känna mej älskad.
Utav någon.

Minns när jag och mina föräldrar gick på familjeterapi någon gång och terapeuterna frågade mej om jag trodde min mamma älskade mej, om jag kunde känna det.
Jag svarade nej då jag inte kunde känna det, från varken henne eller någon annan, och visste att ingen någonsin skulle älska mej.
Mamma började gråta och jag mådde ännu sämre, kände mej så dum som gjort min mamma ledsen.
(Förstår självklart idag hur smärtsamt de måste varit för min mamma att höra).
Men sanningen är den..
Jag har så svårt att förstå varför någon skulle älska mej?
Jag älskar många och ibland ”för mycket” så det nästan kväver de jag älskar.
Jag talar ”för ofta” om att jag älskar mina nära & kära, att de tror att jag bara säger det (om de nu inte kände mej och visste varför).
Jag är nämligen övertydlig med att tala om att jag älskar, hur fina, vackra, snälla och underbara människor jag gillar är, för jag är rädd att någon ska känna som jag, att någon inte kan känna och då kanske behöver höra det hela tiden, få känna det igenom övertydlighet o.s.v.
Jag kan känna mej omtyckt när någon nästan tjatar att den gillar mej, kan känna att någon bryr sej om den frågar hur jag mår, jag kan känna mej speciell om någon gör något för mej, köper eller gör något åt mej (helt sjukt, och skäms över att erkänna det).
Sen är det också så att om någon frågar hur jag mår, ber om ett ärligt svar.. Då känns det som att den bryr sej, tills vi börjar prata om något annat.
Samma sak om någon säger att den älskar mej.. Jag kämpar för att känna det, kan känna i någon minut sedan försvinner känslan och övergår till att jag paranoid tänker att den bara säger så för att vara snäll.

Jag kan möjligt vara den mest omöjliga, komplicerade, svåra människan i hela världen.
Men nu vet ni..

Har ni märkt..

Har ni märkt att jag har lite tanketokeri för mej?
Ja alltså, att jag t.ex. kan lägga till eller ta bort flikar i menyn och i sidfältet för att det ska gå jämnt med övriga bloggen?

Det är inte bara för att det ska vara snyggt, utan för att jag ska kunna andas.
Kan nämligen få panikångest om något ”ser/är” fel i mina ögon.

Dessutom går världen faktiskt under ett par gånger om dagen för mej..
T.ex. om jag missar bussen/tunnelbanan, någon går in i mej, något går sönder, jag tappar något o.s.v.
Det är så jag känner i de situationerna.
För mej blir att kolsvart och lungorna slutar fungera och det känns som om blodet pumpas ut som något vasst och brännande istället.
Yrsel, illamående, värk i kroppen..
Känslan att, nu dör jag!
Hjälp!
Fast samtidigt känna att, lika bra är det..
De jag älskar skulle må så mycket bättre utan mej..

Där!

Nu har jag blottat mej väldigt mycket för er.
Hur många kommer kommentera att jag inte är värd att ha barn?
Eller göra saken och mitt mående värre med att skriva att mina barn kommer må skit med en mamma som mej?

Detta är anledningen till varför jag kämpar så hårt mot psykiatrin för att få hjälp!
Förhoppningsvis hjälper MBT mej i höst.
Jag längtar sååå, att få pröva, göra mitt yttersta, testa och lära.
För jag vill bli bra!
Jag tycker inte jag förtjänar det, men de jag älskar gör det definitivt!