Välkommen!

Är en 34årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse, lindriga utvecklingsstörning och ADHD, sonen Loves ADHD.


Follow on Bloglovin
#4 BF 190927

Nedräkning:
Arkiv:
Rökfri
Slutade röka12 augusti, 2018 - 22:00
16 månader sedan.

förklaring

”My Bad”

Här hemma har vi börjat om från början, i serien Dexter.
På drygt en månad har vi sett säsong 1-4..
Igår såg vi de två sista avsnitten på säsong 4, det sista fick mej att må så dåligt och jag grät mycket till Dexter S04E12..
Ikväll var jag dum nog att titta på Dexter S0501 och nu mår jag så jävla dåligt, kan inte sluta gråta och har tung ångest.
Jonas tröstar och lyssnar..

Jag är ingen seriemördare som Dexter.. men jag vet hur det känns att känna att folk skulle ha det bättre om man inte existerade.. jag vet hur det känns att känna sej som ett monster..

Dessutom har Dexter varit en laddad serie från början då Dexter bevittnar sin mammas död, hon blir mördad med en motorsåg i en container tillsammans med 3 andra, Dexter och hans äldre bror sitter där och tvingas se på och även sitta inlåsta i containern i typ 1-2dm med blod, bl.a. deras mammas blod i typ 2-3 dagar.

I sista avsnitten på säsong 4 kommer Dexter hem och finner sin son Harrison sittandes på golvet i en stor pöl med blod.. Sin mammas blod.. Dexters fru´s blod.
Börjar omedvetet känna massa känslor och tänka massa tankar på alla barn som råkar illa ut, förlorar mamma/pappa/syskon, barn som kämpar mot sjukdomar/handikapp o.dyl.

I första avsnittet på säsong 5 är det så förbannat jobbigt att se hur Dexter kämpar med känslor han inte ens visste att han kände, kände på riktigt (typ kärleken till Rita sin fru, till hennes två barn Astor och Cody) och när Ritas barn flyttar ifrån Dexter, pojken Cody gråter och vill inte lämna Dexter och Dexter vill inte att han ska åka.
Tänker och känner för mycket som om denna situation inte var en del av ett avsnitt i en serie, utan som om detta vore verklighet.. sen blir det för nära, för äkta så till slut känner jag det som om det vore mina egna känslor, tankar.. min verklighet..
Det blir min verklighet i nuet..
Jag är då inte bara Dexter.. jag är då Dexter, Harrison, Astor och Cody..
men även Rita i en twisted variant..
Jag är som en Rita i ögonblicket precis innan hon blir mördad..
I total ångest och panik för att jag aldrig mer kommer få träffa mina barn..
För att min man ska bli ensam med tre barn.
För att mitt yngsta barn sitter precis bredvid och bevittnar när jag blir mördad.
Rädsla..
Panik..
Ångest..

Idag är jag en svamp..
En magnetisk svamp..
Jag vill inte suga åt mej allt detta, vill inte tänka, känna, uppleva..
Men det är som det dras in i mej och jag kan inget göra för att stänga det ute..
För att få mej att förstå att det inte är mina känslor..
Inte min verklighet..

Ska nu försöka sova bort detta..
Kommer somna på en blött kudde.. :´(

Ang. bök och oro för stillhet..

Som jag skrev först så hade ”Pyret” en tokig natt, han sparkade, gjorde kullerbyttor, ja gud vet vad men det var inte normalt, kändes uppstressat.
Igår morse till igår natt (när ”Pyret” flippa ur) så var det helt stilla, tänkte inte på det, tänkte att han bara tog det lungt där inne.
Sen kaos inatt och sen slutade rörelserna helt tvärt.
Kände ingenting hur mycket jag än buffa på magen, drack kallt vatten, tog t.o.m. en kall coca cola för att försöka få igång ”Pyret” (funkade alltid på Minna).
Åkte en buss som skumpade massor (ja det brukar också få igång honom), men ingenting gav ens en pickning där inne.
så..
Jag ringde bara till vårdguiden för att höra med dom vad det kunde vara.
De bad mej på än gång att ringa förlossningen, ajg var rätt förvirrad men gjorde som dom sa.
Förlossningen sa att då detta lugn – uppstressat – lugn, var något de ville undersöka.
Så jag åkte in, självklart.
Ingen rörelse alls under den 1½ timman vi satt i vänterummet.
Jag kände klumpen av oro bli större och tjockare, tills det var dags att kleta in magen i kalla kletet och köra ultraljudsmaniken på magen, då.. då vaknade lillebror till liv.
Jisses så aktiv han var, och läkaren sa det att hon sällan sett så aktiva bebisar under alla de ultraljud hon gjort.
Hon sa att hon vill att jag ringer in om det nu upphör med rörelser på över 12h, då ”Pyret” ALDRIG annars är stilla så länge.
Hon sa att man ska göra som jag, lyssna på sej själv i hur man uppfattar bebisen i magen.
Man har trots allt redan ett band mellan varann och vissa känner det starkare.
Som hon tyckte jag gjorde.

Så..

När jag skrev inlägget som blev på TRE rader mitt i allt oro, förvirran och jobbigt mående så kändes det inte som att det skulle spela någon roll om jag skrev, ”rörde sej inte alls på ca 12h, för att vara uppstressad i någon timma och sen återgå till total stilhet”, skulle göra någon skillnad än att ”inga rörelser på snart 1 dygn”.
MEN!
Tydligen reagerade vissa starkt på att jag skrev så feeeel!
Kallar mej lögnare?
Ursäkta?

Jag hade INGEN ANING om att jag blev en lögnare för att jag skrev så FEEEEL!

Har sen efter ultraljudet haft en bra dag (om man bortser från den idiotiska kommentaren) så jag tänker inte hänga upp mej på detta utan istället påbörja mitt inlägg om resten av det roliga som hände idag. :)