Välkommen!

Är en 34årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse, lindriga utvecklingsstörning och ADHD, sonen Loves ADHD.


Follow on Bloglovin
#4 BF 190927

Arkiv:
Rökfri
Slutade röka12 augusti, 2018 - 22:00
24 månader sedan.

fråga

Vad är Familjen Korb?

Jag sms:ade 118 800 frågan ”Vad är Familjen Korb?”.
Fick tillbaka svaret:

Hej!
Familjen Korb är en konstig liten familj som egentligen inte heter Korb.
Korb kommer från ordet korv.
Har även en blogg där vardag, känslor och fru Korbs sjukdomar diskuteras och reflekteras kring.
Det är korbarna.

Mvh 118 800

Ekonomiskt oberoende – Light version

Jag har en fråga till er..
Ge eller Få?

Jag kan tycka det är kul att få saker, självklart, även om det ibland känns svårt att ta emot då man gärna vill ge tillbaka, men..
Jag föredrar att ge.. Ge andra presenter och bjuda på fika eller mat.
Det ger mej så mycket mer att se någon annan bli glad, ibland t.o.m. bli generad över att få någonting.

Dessutom..

Pengarna jag fick av försäkringsbolaget är nästan slut (lite dumt då det alltid är bra att spara), men jag har betalat av 40000 kronor av mitt studielån, drygt 10000 kronor på en resa jag tycker att min lilla familj förtjänar, köpt presenter till syster & mamma.
Köpt massa kläder till Minna som börjat växa till sej, kläder till sommaren och resan, skor, leksaker, bra-o-ha-saker, även en massa kläder och bra-o-ha-saker till kommande lillebror.
Köpt skor, väska, skjorta och tröjor till Jonas, bjuder juh även honom på denna resa.
Självklart har jag köpt en massa till mej själv också, massa mammakläder, nya gympaskor (x2), ny vårjacka o.s.v.

Sen har jag bjudit på fikor, luncher och annat hit och dit till de flesta som umgåtts med mej.

Jag skäms inte över detta, faktiskt inte.
Jag har unnat mej något jag ALDRIG annats kommer kunna göra.
Jag har prövat på ett liv i ”ekonomisk oberoende – light version” där jag kunnat köpa saker till mina nära och kära, utan att tänka ”behöver jag dom här pengarna till mat om 1 vecka?”, eller unnat mej något utan att känna ångest att, ”kanske kunde pengarna gått till något bättre..?”.

Nu vet jag hur det känns, det känns JÄVLIGT BRA att kunna leva så, MEN..
Det gör dej INTE lyckligare, så som många verkar tro.
Att pengar kan köpa lycka?
Så fel, mitt mående har varit precis detsamma, bortsett från att jag behövt tänka så mycket på pengar.

Nu börjar dock tankarna komma till att hålla de sista pengarna still.
Har inte så mycket kvar, det som finns kvar ska räcka som resepengar, en ny mobil, tatueringar och lite annat smått och gott.
Som det ser ut nu, klarar jag precis det, men NO MORE SPENDING!

Det finns säkert en del av er läsare som tycker jag borde skämmas, eller hållt hårdare i pengarna för vem vet vad som väntar o.s.v.

Ja, ni får tycka så, jag skäms inte och vet självklart inte vad som väntar, men vet att det ALLTID löser sej, ekonomiskt vis.

Vissa saker går inte att lösa, t.ex. Lova’s cancer, Anna-Maria a.k.a. Dolce Bambini´s dotter.
Tror ni pengar hade botat henne?
Rekommenderar er att gå in och läsa hennes blogg, ta den tid ni kan och läs så mycket ni bara orkar.
Tro mej, ni kommer inte kunna slita er och tårarna kommer rinna..

Den andra Johanna

Ja, är det en kategori som ens intresserar er?
Eller ska jag kanske låsa den och bara skriva av mej i den?

Mitt mående.. Är varken bättre eller sämre, men samtidigt bådeoch.
Makes no sence, men så är det.
Ena sekunden är ALLTING underbart, nästa sekund tvärgråter jag och har sån ångest, sån panik.
Minna gör mej starkare, oh så stark, hon gör verkligen allt värt att kämpa hårdare för.
Så hårt med så mycket kraft, som jag inte ens visste att jag hade.

Pyret i magen hjälper också till, får mej att tänka mej extra för när jag får dumma tankar o.s.v.

Kan säga snabbt att det som får mej att må sämst numera..
Det är det där minnet av händelsen (den som för tillfället inte är skriven öppet om i bloggen).
Är livrädd för att skriva det ens till nära och kära..
Tänk om dom tycker jag är äcklig, får skylla mej själv, eller blir jätteledsna och mår dåligt dom med?
Tänk om jag skulle skriva om det öppet i bloggen, tänk om ni alla skulle skriva elaka kommentarer, skriva om mej i era bloggar, eller värre inte skriva något alls, sluta läsa och kommentera.
Tystnad för mej är det värsta, för det får mitt huvud att tänka alla tankar värre och mörkare.

Skulle ni ens vilja läsa?
Våga läsa?
Skulle ni bry er?

Hur skulle allting bli efteråt?
Skulle det hjälpa eller stjälpa mej?