Välkommen!

Är en 34årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse, lindriga utvecklingsstörning och ADHD, sonen Loves ADHD.


Follow on Bloglovin
#4 BF 190927

Nedräkning:
Arkiv:
Rökfri
Slutade röka12 augusti, 2018 - 22:00
16 månader sedan.

hjärnpusslet

Den långa vägen..

Jag har som sagt så länge jag kan minnas mått som jag mår..
Ibland lite bättre, ibland mycket sämre..

Redan på dagis gick jag i lekterapi, började på BUP (som då hette PBU), gått hos kuratorer, psykologer, terapeuter, läkare o.s.v. och gör än idag.

Testat mer mediciner än vad jag visste fanns..

Gått i flera behandlingar än vad jag har fingrar och tår.
Gått DBT, KBT, MBT..

Varit inlagd, blivit utskriven, blivit inlagd, rymt.

Skrurit och bränt mej, missbrukat droger och alkohol.. och ja i princip allt man kan missbruka.

Cigaretter, alkohol och droger – alltid FÖR mycket och FÖR ofta.
(Numera är jag helt drogfri sen mer än 6år tillbaka. Alkohol dricker jag men rätt sällan och tror det är mina barn som gör att jag inte hamnar i något missbruk).
Mat – att överäta och att inte äta alls. (Har fortfarande såna perioder, dock mer sällan nu än som förut – jämnt).
Sex – på ett allt för destruktivt sätt. (Ett kapitel för sej, skulle bli mycket att skriva gällande de missbruket).
Självdestruktiviteten – Har varken skurit eller bränt mej på över 6år, tankarna finns kvar, ”suget” och behovet likaså, men jag tillåter det inte då jag vägrar låta mina barn växa upp med det.

Jag har kämpat hårt och så länge och flera gånger gett upp och försökt ta mitt liv.
Det har aldrig berott på någon i min familj, eller någon annan..
Det har enbart berott på mej.
Jag tycker inte om mej själv, jag avskyr mej själv.
Jag äcklas och önskar ofta att jag skulle se annorlunda ut, vara på andra sätt..
Jag känner mej sällan älskad, men det är ingen annans fel.
Det är mej det är fel på, inte mej som Johanna.
Men det finns mycket inom mej som tyvärr inte blev som det ”borde”.

Missförstå mej rätt..

Jag har kommit långt, för några år sedan innan jag fick mina diagnoser, innan alla anteckningar i alla mina olika journaler från olika ställen där det stod ”misstankar om..” och alla diagnoser jag har men som aldrig utreddes för ens många år senare..
På den tiden trodde jag att det var mej det var fel på.
Johanna. Min person. Min personlighet. Mitt jag.
Sen fick jag diagnoserna och det med tid och terapi har fått mej att förstå att det är mina diagnoser.
Jag tänker ALDRIG skylla på mina diagnoser, att på något sätt försvara saker jag säger eller gör som inte är ”bra”, men att skylla på att jag har ADHD, är bipolär, har borderline o.s.v. ALDRIG!
Jag skäms efteråt och ber om ursäkt, sen kan jag förklara mina diagnoser och att jag ännu inte helt lärt mej.
Jag vill lära mej ”hantera” dom så gott det bara går.
Kontrollera diagnoserna, lära mej vad som ”triggar”, känna igenom mej hur jag är och vad som väntar i olika situationer.

Mina diagnoser är inte bara jobbiga och ”dåliga”.
ADHD:n kan göra mej otroligt effektiv, kunna ha 20 bollar i luften, köra på i ett snabbt tempo, många ideer, många lösningar..
Dock inget filter..
Jag ser, hör och känner ALLT!
Jag kan sitta på ett fik och höra inte bara vad personen jag fikar med pratar om, utan vad ALLA på fiket pratar om.
Jag flackar ofta runt med blicken, för jag ser och reagerar på sånt som de andra inte gör.
Borderline:en (hmm, låter finskt när jag tänker ”borderline:en”) gör mej inte bara emotionellt i kaos, känslig, stresskänslig och allt det tunga, utan jag känner så mycket för alla.
Delvis därför jag inte läst nyheter på över 5-6år.
Jag känner så mycket och bryr mej så mycket, det är tungt och kämpigt men en ”egenskap” jag tycker om.
Viktigt för mej då jag känner mej bättre som person, som faktiskt sätter mej själv sist.
Låter säkert sjukt för många av er, men många förstår mej nog.
Mår man dåligt själv är det skönt att få lyssna på andras problem, hjälpa dom.
Man mår bra att få hjälpa och man slipper tänka på sin egen ångest.

Detta inlägg blir bara längre och längre, klockan tickar på och jag har en del jag måste hinna med..
Så får fortsätta en annan gång..

Kom ihåg att ni alltid är välkommna att ställa frågor!

Historien om Dockan Johannas räddare i nöden, Prins Guldhjärta.

Detta är den sanna historien om hur jag blev räddad av kärleken och hur mitt liv fick en helt ny framtid att möta.

Del 1 – Hur Dockan Johanna träffade Prins Guldhjärta.
Som ni säkert läst så träffades jag och Jonas på midsommardagen 2005.
Jag levde mitt otroligt dekadenta liv och var självklart full redan innan klockan tolv.
Det var på en internetträff för ett hiphop community som heter Whoa!
Några vänner hade tjatat med mej och ja, jag såg väl det som en anledning att dricka alkohol.

Jonas och hans kompis Frida var några utav de andra som kommit på denna träff.
Jonas var nykter och hade inte med sej någon dricka alls, medan jag hade massvis.

När de andra på ”träffen” beslöt sej för att dra vidare hängde jag bara på.
Fenix bar & kök i Götgatsbacken.
Där drack jag mer och mer och vart nog fullast av alla.
(Tro mej, skäms över hur jag levde och betedde mej, men det är en viktig del av denna historia).

För att skippa vulgariteter så berättar jag bara en del – jag bad Jonas följa med mej hem.
Jag hade nämligen sett honom, verkligen sett honom, som jag aldrig sett någon förut, redan i Rålambshovsparken när han kom till träffen.
Han var egentligen inte alls min typ.
Han vad ”The good guy”, inget svin, inge farlig, inga tatueringar, inga piercings, snäll & lugn var han.
Men han fick mej att bara tänka på honom den kvällen..

Jonas sa ja till att följa med mej hem, något som tydligen inte alls var hans stil, han var egentligen väldigt blyg och hade aldrig gjort något så galet & spontant.

Innan vi ens kommit hem till mej hade jag skämt ut mej totalt.
Kissade framför en taxi bland alla folk på Götgatsbacken, brottade ner mitt ex på gatan, grät en skvätt och ja, vem vet resten?

Jag minns att vi köpte med oss Ben & Jerrys (därför betyder B&J mycket för oss) och sen åkte vi hem till min 1:a på 30kvm i Högdalen/Bandhagen.
Vad som hände där lämnar jag åt eran fantasi, men ni kan aldrig fantisera upp så bra som det var. ;p

Morgonen efter var inte alls pinsam, vi snackade massor och kramades sen hejdå när Jonas skulle åka hem till Sollentuna.

Vi sågs rätt ofta i en månads tid, inte som dejt eller så utan på egna villkor och vi gjorde vad vi ville.
Efter 3 veckors tid från att vi först träffats, var vi på en kompis pojkväns landställe, där sa min kompis till mej att Jonas var kär i mej, att alla andra där såg det på Jonas.
Hon sa även att jag var dum om jag inte blev tillsammans med honom och att jag då borde vara schysst mot Jonas och inte vara något alls, utan göra slut på allt.

I en veckas tid gick jag med svår ångest över vad jag skulle göra, hade juh valt att leva med att träffa folk UTAN känslor.
Det var så svårt att se mej ”göra slut” på det vi hade som inte skulle ha något med känslor att göra att jag någonstans insåg att jag ville vara med Jonas.
Det var tisdagen den 26:e juli och jag, Jonas och min syster var påväg att hyra film.
Min telefon ringde och jag svarade, en kompis frågade vad jag gjorde och jag råkade svara: ”ska hyra film med min syster och pojkvän..”
Började rodna på en gång då jag sagt det, jag och Jonas hade juh inte pratat om något sånt.
Jag bad min kompis att ringa mej senare, tittade upp på Jonas och sa:
”Ja, om du vill alltså..”
Jonas log brett och svarade att han ville det.
Min syster smålog hela tiden, tyckte nog att vi som var ”vuxna” (20 & 21år) var pinsamma.

Jag varnade Jonas för hur jag kunde vara och hur det kunde gå, han godkände det hela och förklarade att det var värt det om han fick vara med mej.

Från dag 1 med Jonas så hann han flytta in hos mej, så vi vart tillsammans och sambos samma dag.
Jag började rätt snabbt dricka mer sällan, var helt drogfri och började sitta hemma med Jonas mer eller mindre varje kväll och helg.
Vi ville bara vara med varandra, ingen annan spelade någon roll.

Efter två år förlovade vi oss en solig underbar dag på Skansen.
Året därpå vart vi gravida och födde våran dotter Minna.
Nästa år flyttade vi från min gamla 1:a till en 3:a på 77kvm i Farsta, vart dessutom gravida igen.
Detta år föddes våran son Love.
Här befinner vi oss idag.


Del 2 – Hur Prins Guldhjärta räddade Dockan Johanna.

När jag träffade Jonas levde jag mer eller mindre utan droger, hade gått i behandlingar på behandlingskliniker o.s.v.
Haft några återfall men efter ett väldigt allvarligt återfall lyckades jag bli avskräckt.
Jag drack dock nästan varje dag, kedjerökte och skadade mej med olika ting.
Skar mej, brände mej, hamrade på och klippte i min kropp.

Under mitt första år med Jonas drack jag mindre, rökte ”normal”mycket (1 paket per dag) och skadade mej mer sällan.
Dock skar jag och brände mej själv vårat första år tillsammans.
Det var nog Jonas värsta år med mej.
Varje gång jag inte svarade min mobil, eller var inlåst på toaletten o.s.v. oroade sej Jonas att jag skar mej eller gjorde något annat otäckt.
Till sist sa Jonas att han inte kunde hantera det längre.
Det var han eller rakbladen, han var även smart att ta upp mina syster och min roll som storasyster.
Jag slängde skalpeller och rakblad men hade en ”nöd”ask kvar med ett rakblad i, men ett foto på min lillasyster ovanpå rakbladet, så att OM jag inte kunde motstå och tänkte skära mej så skulle jag vara tvungen att se på hennes foto och ta bort det för att komma åt rakbladet.
Var nära ett antal gånger men kunde inte förmå mej att göra det mot mina syster mer.
Så Jonas lyckades med något ingen tidigare lyckats mer, då många nära & kära hade försökt få mej att sluta.
När vi började prata barn var det jag som bestämde mej för att sluta röka.
Slutade innan vi började bebisverkstaden då jag ville veta att jag kunde sluta så jag inte blev gravid och tyckte det skulle vara för svårt att sluta.
INGET barn förtjänar att bli utsatt för det!
Så rökfri, drogfri och nu även alkoholfri!
Utan självskadebeteende!

Idag har jag varit rökfri i TRE år!
Drogfri i FEM år!
Har inte druckit en enda droppe alkohol på ETT år!
(Det betyder inte att jag aldrig kommer dricka mer dock)
Har dessutom inte skurit eller bränt mej på TVÅ år!
(Hade mitt senaste återfall med att skada mej själv då).

Men, nu har jag två underbara och perfekta barn med min Prins Guldhjärta.
Och INGEN utav dom ska behöva må dåligt över något jag gör mot mej själv.
Jag måste kämpa hårdare, för deras skull..

Folk säger jämnt att man måste leva för sej själv, för sin skull..
Jag har alltid frågar, Om man inte kan det då?
Ja, då dör man. Har jag fått till svar.
Mitt svar idag är.. Då lever man för de man älskar!

För det gör jag..
Jag lever för mina barn, Jonas, mina syskon, mina föräldrar, mina vänner och släktingar.
Det är pga dom jag lever idag, trots flertal självmordsförsök sedan jag var 12 år.

Som jag skrivit tidigare så har jag pga några utav mina diagnoser, erfarenheter och pga den jag är svårigheter med att känna mej älskad.
Utav någon.

Minns när jag och mina föräldrar gick på familjeterapi någon gång och terapeuterna frågade mej om jag trodde min mamma älskade mej, om jag kunde känna det.
Jag svarade nej då jag inte kunde känna det, från varken henne eller någon annan, och visste att ingen någonsin skulle älska mej.
Mamma började gråta och jag mådde ännu sämre, kände mej så dum som gjort min mamma ledsen.
(Förstår självklart idag hur smärtsamt de måste varit för min mamma att höra).
Men sanningen är den..
Jag har så svårt att förstå varför någon skulle älska mej?
Jag älskar många och ibland ”för mycket” så det nästan kväver de jag älskar.
Jag talar ”för ofta” om att jag älskar mina nära & kära, att de tror att jag bara säger det (om de nu inte kände mej och visste varför).
Jag är nämligen övertydlig med att tala om att jag älskar, hur fina, vackra, snälla och underbara människor jag gillar är, för jag är rädd att någon ska känna som jag, att någon inte kan känna och då kanske behöver höra det hela tiden, få känna det igenom övertydlighet o.s.v.
Jag kan känna mej omtyckt när någon nästan tjatar att den gillar mej, kan känna att någon bryr sej om den frågar hur jag mår, jag kan känna mej speciell om någon gör något för mej, köper eller gör något åt mej (helt sjukt, och skäms över att erkänna det).
Sen är det också så att om någon frågar hur jag mår, ber om ett ärligt svar.. Då känns det som att den bryr sej, tills vi börjar prata om något annat.
Samma sak om någon säger att den älskar mej.. Jag kämpar för att känna det, kan känna i någon minut sedan försvinner känslan och övergår till att jag paranoid tänker att den bara säger så för att vara snäll.

Jag kan möjligt vara den mest omöjliga, komplicerade, svåra människan i hela världen.
Men nu vet ni..

En bit av hjärnpusslet

Här kommer lite om hur min hjärna fungerar.
Både pga av diagnoserna jag har men säkert också för vem jag är byggande på erfarenheter o.s.v.

Jag skriver inlägg om hur dåligt jag mår, det mörka och smärtsamma.
Ni (läsarna) skriver många kommentarer och peppar mej | Jag får fler prenumeranter på bloglovin’.
Jag tror/känner att ni bara skriver snälla saker av skuld och för att ni vill att jag ska skriva något roligt istället.
Jag tror/känner att de nya prenumeranterna gillar att ”gotta sej” i min ångest.
ELLER
Ni (läsarna) skriver inga kommentarer till mej | Jag tappar fler prenumeranter på bloglovin’.
Jag tror/känner att ni inte skriver något för att ni tycker att det är rätt åt mej, och tråkigt att läsa om mitt liv.
Jag tror/känner att de prenumeranterna tröttnat på mej och vill slippa läsa i fortsättningen.

Tillägg: Jag tar ALLT som kritik och jag kan inte ens tyda mej själv.
Vad som gör att jag ena gången tror och känner på ett sätt för att nästa gång reagera som en rak motsats.
Tror att ALLA tycker något illa om mej och bara är snälla för att de ”tycker synd om” mej.

Där har ni lite av mitt hjärnpussel.

Vill ni läsa mer sådant eller ska denna pusselbit vara den första och sista?