Välkommen!

Är en 34årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse, lindriga utvecklingsstörning och ADHD, sonen Loves ADHD.


Follow on Bloglovin
#4 BF 190927

Nedräkning:
Arkiv:
Rökfri
Slutade röka12 augusti, 2018 - 22:00
14 månader sedan.

kaos

Jag blottar mej, visar en del av mitt kaos.. och jag ber er om hjälp

Okej, jag håller för en stund ner min ”sköld”, visar en ”svaghet” om ni så vill kalla det, men jag är desperat.
Verkligen DESPERAT!
Jag har som sagt inte delat med mej så mycket av allt som händer runt om, men.. here it goes! (en del iaf).

Vet inte hur mycket ni märkt eller förstått utav allt jag skriver, men jag går igenom en tung och mörk period.
Jag håller ljuset uppe och bär min ”mask” bland folk, så troligen inte många som förstått eller sett hur dåligt jag mår.
Jag som egentligen är emot mediciner pga min otur med tidigare läkare som skrivit ut 8-10 mediciner samtidigt så att man inte har någon koll på vilken medicin som kanske hjälper och vilka som stjälper.
Men nu har det blivit så tungt att jag äter mer mediciner, är beredd att testa och ta fler, bara det blir stabilt snart.
Depressionen är svår och jag har många destruktiva tankar som jag får slåss emot.
Detta i sin tur har resulterat i att Jonas fått hjälpa till ännu mer vilket i sin tur märks på lönen (återkommer till det nedan).
Tacksam för att jag idag har en underbar läkare som prioriterar min respekt och försiktighet med mediciner och låter mej tänka, känna efter, diskutera med henne och ta den tid jag behöver innan jag bestämmer mej.

Så där har ni en del!

Jag och Jonas har haft det väldigt tufft en tid nu, ibland är allt så underbart, men oftast är det en grå kämpig vardag med mycket tjafs.
Vi älskar varandra och vi vill båda så gärna att det ska funka, men..
Utan att detta är att skylla på våra älskade underbara barn så tyvärr har deras dagliga trotsande och bråkande tärt sönder mej och Jonas.
Vi sover dåligt, trots att vi är två är vi helt slut som föräldrar och personer då vi måste kämpa så hårt med våra älskade barn.
Dom bråkar med varandra, dom bråkar med oss, dom trotsar 80% av all vaken tid dom är med oss, om inte mer.
Vi kämpar på och hoppas så hårt att det ska bli bättre, mindre trotsande, mindre bråk.
För all energi går åt att försöka hålla ordning hemma, på barnen och frustrationen är konstant och tyvärr påverkar det min och Jonas relation.
Vi har till och med tagit hjälp av familjerådgivning nu då vi båda 100% vill och hoppas att vi ska kunna få det bra igen.

Så där har ni en till del!

Sen har vi ekonomin.
Jonas är lågbetald på sitt skitjobb, jag som ni kanske vet har inget jobb utan har gått i behandling och fått aktivitetsersättning, MEN.. nu när jag äntligen sett fram emot att börja komma ut ordentligt i arbetslivet med arbetsträning då vill Försäkringkassan inte längre ge mej mitt bidrag vilket i sin tur gjort min depression djupare och bytt riktning i mitt liv och nu pekar det mer åt sjukskrivning än arbetsträning vilket gör mej så ont.
På 1½ månad nu har vi levt på EN inkomst, Jonas, alltså en väldigt låg sådan.
Jag har fått låna massor med pengar, försökt sälja allt jag kan för att få det att gå ihop på något sätt.
Alla sparade pengar är redan slut då det var det första vi tog ifrån.
Detta kör också slut på mej och Jonas.

Där har ni en annan del!

Så.. nu till varför jag ber om hjälp (vilket är så svårt för mej, jag har gått i många års terapi bl.a. för att lära mej be om hjälp och tillåta mej själv att ta emot hjälp)..
Jag ber inte er om pengar, inte alls, skulle aldrig be någon att ge mej pengar, därför lånar jag av de jag kan och säljer allt jag kan.
Utan, jag ber er om hjälp att kanske svara på några frågor, komma med tips, ideer?

1. Minna fyller år om drygt en månad (24/11), vi har inte kunnat köpa henne någon present (vilket får mej att gråta, bara av att skriva det nu). Har ni några tips på billiga saker för blivande 4åringar? Något jag kanske kan göra? (jag är desperat.)

2. Minna har aldrig fått haft ett riktigt kalas med sina kompisar från dagis, men nu har hon börjat fråga om det och jag känner i hela min kropp och själ att jag måste ge henne ett kalas med hennes dagiskompisar.
Vi bor i en 3:a på 77kvm, men alldeles för övermöblerad och mycket saker, stök och kaos.
Vi tycks inte ha någon lokal i området som man kan hyra, så vet inte hur vi ska lösa det med plats?
Någon som vet en billig lokal man kan hyra till kalas i närheten av Farsta?
Annan ide? Tips?

3. Julen närmar sej också, så.. har ni tips på hur vi kan ordna det så att våra barn vår en jul med julgran och julklappar (iaf någon klapp)?

Hoppas inte ni dömmer mej för hårt för detta, men måste ni dömma så ska ni dömma mej, inte Jonas och inte barnen.

Vilken j*vla dag!

Jaha, jag som trodde det skulle finnas mer tid att göra saker på med ”bara” ett barn hemma.
Tji fick jag, Love ville minsann inte ge mej det nöjet.

Sen var det dags för mötet med dagis och habiliteringen.
Det gick iaf bra, fick information och även be om hjälp åt Minna.
Beslut klart nästa vecka, lät dock som att hon är garanterad resurs men att man får kolla upp hur man ska lägga upp det.
Så.. till nästa vecka.. ovisshet.

När vi skulle gå hem från dagis började kaoset.
Love grät så Jonas tog upp honom, då började Minna gråta och vägra sitta i vagnen så jag fick ta upp och bära en bit.
Till sist fick Minna sitta ner, oj så många tårar och så mycket skrik.
Kom till sist hem och när Minna då började bli nöjd, ja då började Love.
Matvägrade, gröt och skrek, ingenting hjälpte.
Jag var så less att jag nästan ångrade att jag fått lyckan att bli mamma, till två underbara barn (emellan åt iaf). :p

Nu är jag helt slut..
Hade tänkt starta en tävling, men..
Startar den imorgon istället så.. håll utkik!

Kram

Magsjuk eller gravidkräka?

Kräktes i toaletten.
Duschade med hjälp av Jonas, han tvättade mitt hår.
När Jonas hjälpt klart går han ut och jag ska duscha av mej.
Helvete!
Spyr så att jag måste sätta mej ner, har ingen balans.
Kräks så att jag inte får någon luft och så att det gör ont i magen att jag vill skrika.
Våldsam kräkning som aldrig tycktes ta slut.

Kräks gör jag medans jag sitter i badkaret.
Använd fantasin för att förstå hur hemskt detta var eller låt bli.
Det blev såklart stopp i badkarsavloppet och det har vi fått kämpa med att rensa nu.
Mest jag, trots att jag är svag som ett löv.
Darrar, är blek, orkar inte ens skriva mer nu..

Detta har tagit mej nästan 20 min att skriva.
Får se hur jag mår imorn..

Håll tummarna för mej & oss..
Gonatt

A really bad day..

Nej detta inlägg kommer inte vara skrivet på engelska, men rubriken låter bättre på engelska.

Detta inlägg fick skrivas i notepad [kl.13:40] då min blogg varit off sen 13, och nu 15 börjar den funka, men segt.

Idag är en utav de värsta dagarna på länge, minnet från mitt förflutna spökar något enormt, jag mår SKIT!
Gråtit största delen av dagen..
Jonas och jag diskuterar fram och tillbaka om hurvida vi ska göra med allt.
Orkar han vara kvar med mej? Är min fråga.
Han säger ja, men enligt mej måste han då ha förståelse och även ställa upp på lite saker.
Nu har han tvättid så vi får prata vidare när han kommer upp.
Ångesten i mej får mej att kipa efter andan, ett tungt tryck över bröstet som jag såväl känner till.
Panikångest..
Jag vill bara kasta mej ner i fosterställning, vagga mej fram och tillbaka i varm famn.
Mamma.. Jonas..
I mitt huvud är det krig, mer än vanligt..
Tunga tankar..
Ska jag åka in till psykakuten och be om hjälp, prata?
Vågar jag det?
Det slutar bara på två sätt..
Antingen vill de lägga in mej, eller så skickar de hem mej med lugnande och ber mej ringa min psykolog på måndag.
Inget utav dom alternativen kommer hjälpa mej.
..yrsel..
Allting snurrar, på riktigt.
De slog till precis meningen innan jag skrev yrsel.

Idag var första gången på väldigt väldigt länge som jag tänkte skära mej.
Har ofta tankar om det, och vill, men att planera att göra det, det var länge sen.
Slutade tänka så när jag väntade Minna.
Det som får mej att inte göra det är Minna och ”Pyret”.
INGA barn förtjänar att ha föräldrar som är självdestrutiva.
Jag vet att det är svårt att låta bli när man tidigare kunnat, men man kan, om man verkligen vill, måste och älskar någon.
Hur hemskt jag än mått har jag kunnat komma nära rakbladen, men ALDRIG lyckats skada mej då Minna och numera även ”Pyret” är värda så otroligt mycket mer.
I så sett är jag stark, väldigt stark.
För jag kämpar emot trots att hela kroppen skriker av smärta att jag ska skära, djupare djupare än någon annan gång, så låter jag bli.
Jag slåss mot mej själv.
Kämpar mot den hemskaste och mörkaste ”demonen” av dom alla.. Jag själv.

Idag är en dag då jag bara vill krypa ihop till en boll och försvinna, bort, inte känna, inte minnas, inte existera.
Samtidigt så ser jag min underbara dotter le mot mej, och då kämpar jag för att stanna kvar, känna henne, vara nära.

Funderar på om jag ska våga skriva vad det är som plågar mej från mitt förflutna, eller om ni ska få be om lösenord till det inlägg som redan är skrivet, så jag kan avgöra vilka som jag känner mej trygg i att få veta?
Vill ni läsa, kan ni lämna en kommentar, så får vi helt enkelt se om jag vågar dela med mej av min senaste plåga..

Förlåt för detta otroligt ärliga, utlämnande och smärtsamma inlägg.

Min mamma läser, min syster läser, kusinerna läser ibland.
Min morfar läser (mamma berättade att han oroat frågat om vi hade råd med Albatrossen, söt morfar! Tack och lov fick vi den på hjälpmedelsanvisning, då får man den gratis.) två fastrar läser (ja, Monica du är fortfarande en faster för mej) närmsta och underbaraste vännerna läser..
Så många nära och kära läser, och vill inte skriva för mycket som kan såra er..
Bryr mej allt för mycket om er för att belasta er.

Kärlek till er alla, nu  måste jag vila mej..