Välkommen!

Är en 34årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse, lindriga utvecklingsstörning och ADHD, sonen Loves ADHD.


Follow on Bloglovin
#4 BF 190927

Arkiv:
Rökfri
Slutade röka12 augusti, 2018 - 22:00
23 månader sedan.

panik

A really bad day..

Nej detta inlägg kommer inte vara skrivet på engelska, men rubriken låter bättre på engelska.

Detta inlägg fick skrivas i notepad [kl.13:40] då min blogg varit off sen 13, och nu 15 börjar den funka, men segt.

Idag är en utav de värsta dagarna på länge, minnet från mitt förflutna spökar något enormt, jag mår SKIT!
Gråtit största delen av dagen..
Jonas och jag diskuterar fram och tillbaka om hurvida vi ska göra med allt.
Orkar han vara kvar med mej? Är min fråga.
Han säger ja, men enligt mej måste han då ha förståelse och även ställa upp på lite saker.
Nu har han tvättid så vi får prata vidare när han kommer upp.
Ångesten i mej får mej att kipa efter andan, ett tungt tryck över bröstet som jag såväl känner till.
Panikångest..
Jag vill bara kasta mej ner i fosterställning, vagga mej fram och tillbaka i varm famn.
Mamma.. Jonas..
I mitt huvud är det krig, mer än vanligt..
Tunga tankar..
Ska jag åka in till psykakuten och be om hjälp, prata?
Vågar jag det?
Det slutar bara på två sätt..
Antingen vill de lägga in mej, eller så skickar de hem mej med lugnande och ber mej ringa min psykolog på måndag.
Inget utav dom alternativen kommer hjälpa mej.
..yrsel..
Allting snurrar, på riktigt.
De slog till precis meningen innan jag skrev yrsel.

Idag var första gången på väldigt väldigt länge som jag tänkte skära mej.
Har ofta tankar om det, och vill, men att planera att göra det, det var länge sen.
Slutade tänka så när jag väntade Minna.
Det som får mej att inte göra det är Minna och ”Pyret”.
INGA barn förtjänar att ha föräldrar som är självdestrutiva.
Jag vet att det är svårt att låta bli när man tidigare kunnat, men man kan, om man verkligen vill, måste och älskar någon.
Hur hemskt jag än mått har jag kunnat komma nära rakbladen, men ALDRIG lyckats skada mej då Minna och numera även ”Pyret” är värda så otroligt mycket mer.
I så sett är jag stark, väldigt stark.
För jag kämpar emot trots att hela kroppen skriker av smärta att jag ska skära, djupare djupare än någon annan gång, så låter jag bli.
Jag slåss mot mej själv.
Kämpar mot den hemskaste och mörkaste ”demonen” av dom alla.. Jag själv.

Idag är en dag då jag bara vill krypa ihop till en boll och försvinna, bort, inte känna, inte minnas, inte existera.
Samtidigt så ser jag min underbara dotter le mot mej, och då kämpar jag för att stanna kvar, känna henne, vara nära.

Funderar på om jag ska våga skriva vad det är som plågar mej från mitt förflutna, eller om ni ska få be om lösenord till det inlägg som redan är skrivet, så jag kan avgöra vilka som jag känner mej trygg i att få veta?
Vill ni läsa, kan ni lämna en kommentar, så får vi helt enkelt se om jag vågar dela med mej av min senaste plåga..

Förlåt för detta otroligt ärliga, utlämnande och smärtsamma inlägg.

Min mamma läser, min syster läser, kusinerna läser ibland.
Min morfar läser (mamma berättade att han oroat frågat om vi hade råd med Albatrossen, söt morfar! Tack och lov fick vi den på hjälpmedelsanvisning, då får man den gratis.) två fastrar läser (ja, Monica du är fortfarande en faster för mej) närmsta och underbaraste vännerna läser..
Så många nära och kära läser, och vill inte skriva för mycket som kan såra er..
Bryr mej allt för mycket om er för att belasta er.

Kärlek till er alla, nu  måste jag vila mej..

Den andra Johanna

Ja, är det en kategori som ens intresserar er?
Eller ska jag kanske låsa den och bara skriva av mej i den?

Mitt mående.. Är varken bättre eller sämre, men samtidigt bådeoch.
Makes no sence, men så är det.
Ena sekunden är ALLTING underbart, nästa sekund tvärgråter jag och har sån ångest, sån panik.
Minna gör mej starkare, oh så stark, hon gör verkligen allt värt att kämpa hårdare för.
Så hårt med så mycket kraft, som jag inte ens visste att jag hade.

Pyret i magen hjälper också till, får mej att tänka mej extra för när jag får dumma tankar o.s.v.

Kan säga snabbt att det som får mej att må sämst numera..
Det är det där minnet av händelsen (den som för tillfället inte är skriven öppet om i bloggen).
Är livrädd för att skriva det ens till nära och kära..
Tänk om dom tycker jag är äcklig, får skylla mej själv, eller blir jätteledsna och mår dåligt dom med?
Tänk om jag skulle skriva om det öppet i bloggen, tänk om ni alla skulle skriva elaka kommentarer, skriva om mej i era bloggar, eller värre inte skriva något alls, sluta läsa och kommentera.
Tystnad för mej är det värsta, för det får mitt huvud att tänka alla tankar värre och mörkare.

Skulle ni ens vilja läsa?
Våga läsa?
Skulle ni bry er?

Hur skulle allting bli efteråt?
Skulle det hjälpa eller stjälpa mej?