Välkommen!

Är en 34årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse, lindriga utvecklingsstörning och ADHD, sonen Loves ADHD.


Follow on Bloglovin
#4 BF 190927

Nedräkning:
Arkiv:
Rökfri
Slutade röka12 augusti, 2018 - 22:00
14 månader sedan.

självdestruktiv

Tankar från en självdestruktiv mamma.

Ni som läst min blogg vet lite om mitt tidigare liv, missbruk, självdestruktivitet, självmordsförsök o.s.v.
Ni har antagligen både sett och läst om mina ärr insides och utsides.
Dock har jag nog inte skrivit tillräckligt om mina tankar och känslor kring detta då det för mej är en blandning av känslomässigt kaos och virrvarr.
Ibland tänker jag knappt på mina ärr då jag inte skurit mej på snart 5 år, jag är dessutom lika van vid att se dom på min ärrade vänsterarm som att se min ärrfria högerarm.
Jag blir mer medveten om mina ärr när människor stirrar.
Har inga problem med barn som stirrar, men vuxna som stirrar och inte frågar utan mest antar och drar egna slutsatser.
Folk får gärna fråga mej, vad jag gjort, varför, när, o.s.v.
Svarar mer än gärna, både här i bloggen och utanför.
Tycker om att få en chans att med mina ord förklara än att folk bara antar.
HATAR när folk antar!
När jag skar mej tänkte inte jag alls på att detta skulle bli permanent, att mina ärr skulle bli så många och så djupa att jag skulle få leva med dom resten av mitt liv.
Låter kanske dumt och korkat, men tänk även på att första gången jag skar mej var jag 9år.
Hur många 9åringar tänker på framtiden på det viset?
”Om jag skär mej nu och får ärr kommer dom finnas för alltid” – Nää, snarare tänker man inte så mycket, man bara gör, inte för att man är 9år utan för att när det kommer till självdestruktivitet så finns det bara en sanning | en tanke.
Du bara MÅSTE skära dej.
Nu pratar inte jag om de som ristar in sin pojkväns namn, eller ristar lite ytligt med en nål eller kniv, utan de som verkligen skär sej i ångest, panik, depression o.s.v.
När jag skar mej handlade det aldrig om att dö, när jag försökte ta livet av mej tog jag till andra försök aldrig igenom att skära mej.
Jag skar mej för att fokusera på den yttre och fysiska smärtan än den inre smärtan.
Även om det bara hjälpte någon sekund, så var det den pausen som gav en de andetaget för att fortsätta orka kämpa.
Jag skar mej för att överleva!
Jag önskar att jag aldrig skurit mej.
Rättelse – Jag önskar att jag aldrig skulle behövt skära mej.
Att jag aldrig skulle må så dåligt att jag tog till droger eller rakblad för att orka leva.

Kan på en gång då det varit bloggdiskussioner om detta förklara att mina föräldrar eller vänner hade INGET med att jag skar mej eller tog droger att göra.
Jag var en mästare på att gömma ärr, blod, rakblad och mina missbruk.
Lärde mej manipulera alla i min närhet för att få dom att tro att det inte var något på tok.
Så jag vill verkligen få er alla att förstå att det endast är mej själv jag kan skylla på med att jag skar mej, brände mej, missbrukade droger, alkohol och sex.
Allt självdestruktivt jag någonsin sysslat med är mitt ansvar!
Visst att man som 9åring inte kan ansvara för mycket, men ingen TVINGADE mej att skära mej.
Att börja röka var pga grupptryck, den vän jag hade (kan kalla henne fröken N), var själv väldigt annorlunda.
Hon sa när vi var 10år – Börja rök annars har du inga vänner kvar!
Som 10åring är vänner något av det viktigaste man har, speciellt när man är mobbad.
Så jag började röka.
Alkohol, droger och sex började straxt där efter.

Mina föräldrar försökte hitta hjälp åt mej via bup/pbu, socialen, skolan o.s.v, men de hade bara bortförklaringar hela tiden, gjorde inte så mycket åt någonting.
Dock var det socialen som lyckades lura mej på ”pissprov” så mitt drogmissbruk upptäcktes.
De fick mej att hamna på behandling.
Mina föräldrar har tålamodigt stannat vid min sida, trots allt jag utsatt dom för.
Har kallat min mamma för både det ena och det andra, som man ABSOLUT ALDRIG får säga till någon, speciellt inte sin mamma.
Har skrikit mej blå till mina föräldrar, skyllt mina problem, min ångest och allt annat på dom.
Flyttade hemifrån och fick så inse hur mycket jag behövde mina föräldrar.
Otroligt tacksam att de finns här för mej.

Nu är jag själv förälder vilket givetvis gett mej mer förståelse för mina föräldrar.
Minna är mitt allt!
Nu väntar vi även lillebror i juli som även han kommer betyda ALLT för mej.
Mina barn ska få lära sej att man måste kunna prata om allt, lära sej tillit, även lära sej att livet ibland har sina mörka och hårda stunder, men man måste våga be om hjälp, man behöver inte klara sej själv.
Det är inget fel med att be om hjälp, det betyder inte att man är svag eller att man är en belastning.
Hoppas verkligen att alla mina/våra barn kommer våga och vilja prata med oss.

Ang. mina ärr och tankar där så finns mycket ångest i hur och när jag ska förklara för våra barn varför mammas arm är full med fula ärr.
Har dock beslutat att inte grunna i det för mycket då jag inget kan göra för ens tiden är kommen att prata om det.
Nu skulle Minna aldrig förstå, hon gillar mest hur det känns när hon klappar på armen.
Själv vill jag slippa skämmas över att jag har ärr och barn.
Andra mammor är mästare på att döma mej.

Jag har ärr från en tid som för mej är förflutet och livet jag lever idag är för mina barn, i nuet.
Vi bygger en framtid för vår familj, mina ärr är en del av vem jag varit och dom kommer följa med mej till graven, men.. Mina ärr gör mej INTE till en sämre mamma!

Undrar ni något får ni väldigt gärna skriva en kommentar eller två. :D