Välkommen!

Är en 34årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse, lindriga utvecklingsstörning och ADHD, sonen Loves ADHD.


Follow on Bloglovin
#4 BF 190927

Nedräkning:
Arkiv:
Rökfri
Slutade röka12 augusti, 2018 - 22:00
14 månader sedan.

”spoiler”

”My Bad”

Här hemma har vi börjat om från början, i serien Dexter.
På drygt en månad har vi sett säsong 1-4..
Igår såg vi de två sista avsnitten på säsong 4, det sista fick mej att må så dåligt och jag grät mycket till Dexter S04E12..
Ikväll var jag dum nog att titta på Dexter S0501 och nu mår jag så jävla dåligt, kan inte sluta gråta och har tung ångest.
Jonas tröstar och lyssnar..

Jag är ingen seriemördare som Dexter.. men jag vet hur det känns att känna att folk skulle ha det bättre om man inte existerade.. jag vet hur det känns att känna sej som ett monster..

Dessutom har Dexter varit en laddad serie från början då Dexter bevittnar sin mammas död, hon blir mördad med en motorsåg i en container tillsammans med 3 andra, Dexter och hans äldre bror sitter där och tvingas se på och även sitta inlåsta i containern i typ 1-2dm med blod, bl.a. deras mammas blod i typ 2-3 dagar.

I sista avsnitten på säsong 4 kommer Dexter hem och finner sin son Harrison sittandes på golvet i en stor pöl med blod.. Sin mammas blod.. Dexters fru´s blod.
Börjar omedvetet känna massa känslor och tänka massa tankar på alla barn som råkar illa ut, förlorar mamma/pappa/syskon, barn som kämpar mot sjukdomar/handikapp o.dyl.

I första avsnittet på säsong 5 är det så förbannat jobbigt att se hur Dexter kämpar med känslor han inte ens visste att han kände, kände på riktigt (typ kärleken till Rita sin fru, till hennes två barn Astor och Cody) och när Ritas barn flyttar ifrån Dexter, pojken Cody gråter och vill inte lämna Dexter och Dexter vill inte att han ska åka.
Tänker och känner för mycket som om denna situation inte var en del av ett avsnitt i en serie, utan som om detta vore verklighet.. sen blir det för nära, för äkta så till slut känner jag det som om det vore mina egna känslor, tankar.. min verklighet..
Det blir min verklighet i nuet..
Jag är då inte bara Dexter.. jag är då Dexter, Harrison, Astor och Cody..
men även Rita i en twisted variant..
Jag är som en Rita i ögonblicket precis innan hon blir mördad..
I total ångest och panik för att jag aldrig mer kommer få träffa mina barn..
För att min man ska bli ensam med tre barn.
För att mitt yngsta barn sitter precis bredvid och bevittnar när jag blir mördad.
Rädsla..
Panik..
Ångest..

Idag är jag en svamp..
En magnetisk svamp..
Jag vill inte suga åt mej allt detta, vill inte tänka, känna, uppleva..
Men det är som det dras in i mej och jag kan inget göra för att stänga det ute..
För att få mej att förstå att det inte är mina känslor..
Inte min verklighet..

Ska nu försöka sova bort detta..
Kommer somna på en blött kudde.. :´(