Välkommen!

Är en 34årig Stockholmsmorsa.
Mamma till Minna [081124],
Love [100626] och
Elias [160110].
I bloggen skriver jag om vardagen, mående, tankar & känslor och mina diagnoser.
[Den andra Johanna]
Skriver även om dotterns ovanliga kromosomavvikelse, lindriga utvecklingsstörning och ADHD, sonen Loves ADHD.


Follow on Bloglovin
#4 BF 190927

Nedräkning:
Arkiv:
Rökfri
Slutade röka12 augusti, 2018 - 22:00
15 månader sedan.

utanför

Inga barn får hamna utanför!

Jag har nästan alltid varit utanför och ”inuti” på samma gång.
I årskurs 1-6 var jag mobbad, då var jag bara utanför.

Först mobbade barnen mej för att jag klädde mej ”annorlunda”.
Mina föräldrar orkade antagligen inte bråka med mej på mornarna då jag var så envis, samtidigt som dom lät mej välja kläder själv då de tyckte jag skulle få ”ha min stil”.
Jag kunde matcha ihop alla favoriter på en gång, kanske inte snyggt för andra, men för mej var det juh det ultimata.
Rosa manchesterbyxor med en blommig klänning över och som ”finish” en musse pigg-tjocktröja.
När jag började anpassa mej och klä mej som de andra barnen, då hittade de bara nya saker att mobba mej för.
T.ex. att jag var tjock..

Jag och min lillasyster, Julen 1992.
Jag var då 8år.. och tjock?

Jag slutade klä mej som de andra.
Min farfar brukade säga att det alltid kommer finnas de som tycker om mej och de som inte gör det, så då kan jag lika gärna vara mej själv så tycker folk om mej för mej.

Mobbingen pågick till 6:an när plötsligt de äldre i skolan ville umgås med mej.
Jag var med i skolans olika ”gäng”, umgicks med alla oavsett om de var de smarta ”pluggisarna”, de populära gängen, de alternativa, skejtarna o.s.v.
Jag var som en kameleont, jag passade in överallt, samtidigt som jag alltid var utanför.
Hittade aldrig någonstans där jag kände att jag hörde hemma.

Jag var antingen utanför för att jag hade diagnoser, eller för att jag ”pga” diagnoserna skar mej själv.
Droger var en del av min vardag. Min flykt.
Jag var med i ”drogsällskap” men alltid utanför, även där.

Jag blev en socialkameleont.

Har lärt mej anpassa mej efter personerna jag umgås med eller möter.
Än idag känner jag av utanförskapet, men idag tror jag en stor del av den känslan är ”rester” från tidigare.
Att jag blivit så ”bränd” av alla åren att jag idag kanske faktiskt är välkomnad och helt med, men aldrig vågar lita på det då jag alltid tidigare varit med.. men ändå utanför..

Om ni inte redan skrivit på.. gör det!

Inga barn får hamna utanför!

Inga barn får hamna utanför

Något är fel. I Sverige är vi överens om att alla barn ska ha samma rättigheter. Ändå finns det barn som inte räknas in. Som ingen ser. Som hamnar utanför.  

Det kan börja i fattigdom, segregation, med en diagnos, med föräldrar som har problem eller att hjälpen ser så olika ut beroende på var man bor. Vissa får hjälp, andra inte. I värsta fall leder det till att barn inte klarar skolan. Därifrån kan vägen tillbaka vara väldigt lång.

Inga barn får hamna utanför. Om barnkonventionen vore svensk lag skulle det vara svårare för vuxna att glömma bort, att inte se, att inte ta ansvar. 

Jag har skrivit under på unicef.se/utanför. Gör det du också!

Har du en blogg? Hjälp UNICEF att uppmärksamma barnen som hamnar utanför. Besök unicef.se/sprid-budskapet/blogga-mot-socialt-utanförskap för att hämta material.